Privat äldreomsorg lika vanlig i s-kommuner?

I en stort uppslagen artikel proklamerar tidningen Dagens Samhälle att privat äldreomsorg är lika vanligt i s-styrda kommuner som i borgerligt styrda. Och det låter ju förstås bra. Valfrihet och gott förvaltarskap skulle ju vara bra i såväl socialistiskt som borgerligt styrda kommuner.

Tyvärr visar det här sig dock vara ett väldigt intressant exempel på hur man kan ljuga med statistik.

Det tidningen har gjort är att räkna ihop de kommuner där minst tio personer bodde i privata permanenta boenden - och säger att man dragit gränsen vid tio för att få bort dem med endast försumbar konkurrensutsättning.

Och som enkel äldreomsorgsnämndsordförande undrar man plötsligt om journalisten lever i samma värld och tid som man själv. Tio platser? Det är ju ingenting. Det är definitivt inte fråga om någon konkurrensutsättning.

I Huddinge finns ett privatägt boende, Opalgården i Visättra, som drivs av Carema Äldreomsorg. De har, om jag minns rätt, ett trettiotal platser, varav en del har boende från Huddinge. Därutöver finns det förstås huddingebor som bor på privata boenden i andra kommuner.

Huddinge kvalificerar sig alltså rimligen med bred marginal i Dagens Samhälles sammanställning. Men i verkligheten är det en så obetydlig andel av dem som bor i särskilt boende att det är mer relevant att tala om ett kommunalt monopol.

Tidningen gör också en tämligen statisk uppdelning av borgerligt och socialistiskt styrda kommuner. I Huddinge hade ju de äldre även under förra mandatperioden vissa möjligheter att välja hemtjänst - antingen kommunens eller HSB Omsorgs. Men det berodde sannerligen inte på det dåvarande sossestyret, utan på att kommunen när Birger Jacobsson (kd) var kommunalråd med ansvar för äldreomsorgen infört ett kundvalssystem som sedan inte avskaffades men inte heller tilläts utvecklas.

Om man gör en djupare analys skulle man utan tvivel finna att såväl valfriheten som andelen privat omsorg är väsentligt större i kommuner med borgerligt styre eller som växelvis haft borgerligt styre.

Vilket naturligtvis inte är förvånande. Men ibland är det så - verkligheten är inte så överraskande, så journalisterna måste göra smått besynnerliga vinklingar för att få en braskande rubrik.