14 december 2011

Maxtaxan och barngruppernas storlek

Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp skriver idag på debattplats i Svenska Dagbladet om utvecklingen inom förskola och annan barnomsorg. Budskapet är välbehövligt antipopulistiskt genom att man inte lovar mer åt alla gratis (som är så vanligt när det gäller just förskolepolitiken), men ger också en välkommen spark åt alla de förskoleelitister som försöker slå i folk att föräldrar inget kan. Kristdemokraterna fortsätter att vara det parti som hela tiden står upp för att föräldrarna ska kunna välja hur de vill ge sina barn omsorg - genom förskola, familjedaghem, flerfamiljssystem eller att vara hemma själva med barnen.

Under de senaste tio åren har andelen barn som går i förskolan ökat från 66 procent till 83 procent, en 25-procentig ökning. Det är mycket, och ökningen har skett samtidigt som de kommunala subventionerna stigit mycket kraftigt. Medan maxtaxan inom äldreomsorgen räknas upp med prisutvecklingen varje år, har förskolans maxtaxa legat konstant sedan den infördes 2004. Samtidigt har den genomsnittliga kostnaden per förskoleplats stigit med ungefär 25 procent till 120.000 kr per år. Föräldrarnas andel av kostnaden har sjunkit till som mest 13 procent, men i genomsnitt bara 8 procent. För många föräldrar är det rentav billigare att lämna barnet på dagis än att själv stå för mat- och blöjkostnader.

Det finns olika sätt för kommunerna att hantera de ökande kostnaderna för förskolan. Ett sätt är förstås att öka barngruppernas storlek. I artikeln berättas att 4.800 grupper i förskolan har 21 barn eller fler, nästan en femtedel av alla barngrupper. Antalet så stora grupper har ökat med 60 procent sedan år 2003. Även antalet riktigt stora småbarnsgrupper ökar, vilket jag har förstått är en utveckling som oroar ledande utvecklingspsykologer. Större barngrupper är inte vägen att gå. Även om Huddinge enligt den senaste tillgängliga statistiken har de minsta barngrupperna och den högsta personaltätheten på Södertörn har jag full förståelse för att föräldrar är oroliga.

Ett annat sätt är att hela tiden låta förskolans andel av kommunernas totala kostnader öka. Eftersom kommunalskatterna redan är mycket höga i Huddinge och de flesta andra kommuner är skattehöjningar inte en framkomlig väg. Då tvingas man istället ta resurser från andra områden - från skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten eller underhållet av gator och vägar. Förskolan blir en gökunge i det kommunala fågelboet. Jag har svårt att se det rimliga i den utvecklingen.

En tredje lösning är att öka familjernas medfinansiering, och det är något som den familjepolitiska gruppen öppnar för i debattartikeln. Jag talar inte om något avskaffande av maxtaxan, men jag kan tycka att det är rimligt att återställa familjernas medfinansieringsdel till den nivå den hade när maxtaxan infördes och sedan införa en årlig indexuppräkning på samma sätt som inom äldreomsorgen. Att den som får en service också är med och betalar känns inte orimligt - speciellt inte när pengarna går till att säkra att det verkligen blir en god kvalitet med rimlig storlek på barngrupperna.

Inga kommentarer: