Några reflektioner kring valberedningens förslag

De senaste dagarna har valberedningens förslag till ny partistyrelse för Kristdemokraterna avhandlats i snart sagt alla nyhetsmedier.

Att valberedningen föreslår omval för partiledaren Göran Hägglund är knappast överraskande. Utifrån det stöd som han fått av distrikt och lokalavdelningar hade det snarast varit en sensation om valberedningen hade dristat sig att föreslå någon annan.

Att utmanaren Mats Odell inte föreslås få förnyat förtroende som 2:e vice ordförande är inte heller någon sensation. Man kan inte gå tillbaka till att vara lojal vice ordförande efter att ha ägnat månader åt att kampanja land och rike runt för att underblåsa ett uppror mot partiledaren. En pokerspelare som gått all-in och förlorat kan inte sedan fortsätta att spela som om ingenting hänt.

David Lega som ny 2:e vice ordförande är kanske ett djärvt val med tanke på att han bara har några år bakom sig i partiet, men han har som oppositionsråd i Göteborg en viktig politisk plattform och är dessutom en talare och estradör av rang. Jag har förstått att han inte är så populär hos Annelie Enochson och hennes vänner, men jag uppfattar att han har ett brett stöd i partiet. Såväl min lokalavdelning (Huddinge) som nominerade Göran Hägglund som ordförande och mitt distrikt (Stockholms län) som nominerade Mats Odell valde också att nominera David Lega till presidiet.

I övrigt var det två nya namn som förslogs till partistyrelsen, dels den välkände prästen och tidigare biskopen Lennart Koskinen, dels partiets gruppledare i Leksand, Sakarias Winberg. Nomineringen av Sakarias är egentligen ingen stor överraskning. Leksand är en av de alltför få framgångskommunerna för partiet i det senaste valet och just Sakarias är säkert en viktig del av förklaringen till detta. Sina unga år till trots är han en välkänd profil i partiet både lokalt och på riksplanet.

Nomineringen av Lennart Koskinen känns mer överraskande, men jag är positiv även till den. Jag har hört Lennart debattera partiets framtid i Almedalen förra året, han är en man som tänker fritt och talar öppet. I en partistyrelse som mestadels består av yrkespolitiker är det viktigt att det också kommer in människor med ett utifrånperspektiv, som bidrar med nya infallsvinklar på den svenska politiken och står utanför de falangbildningar som i alltför hög grad präglat de senaste årens kristdemokrati.

Jag är inte avundsjuk på de som ingår i valberedningen. De har haft ett svårt och otacksamt jobb. Jag har läst Göran Sydhages beskrivning av valberedningens arbete inför partiledarvalet 2004 och tänker att det på vissa sätt förmodligen varit ännu svårare i år, eftersom känslorna är hetare nu.

I Svenska Dagbladet skriver en lång rad välkända kristdemokrater idag att de tycker att det är dags för Mats Odell att stiga åt sidan istället för att fortsätta sin kampanj för partiledarposten, eftersom han ändå inte kommer att vinna den striden. Jag kan dela den grundläggande analysen, att Mats Odell kommer att förlora en eventuell omröstning på rikstinget i januari och att det bästa för partiet just nu vore om kampanjen mot Hägglund avbröts. Tyvärr har resultatet av artikeln inte varit ett mer enat parti utan snarast det motsatta. Jag har förbluffats över de i vissa fall väldigt grova Facebook-påhopp som kommit från olika personer som stödjer Odells kandidatur, både mot valberedningen och undertecknarna av debattartikeln i Svenska Dagbladet.

Vi måste vara försiktiga med orden, brukar Göran Hägglund uppmana partikamraterna. Efter den 28 januari ska vi arbeta tillsammans för valsegrar 2014. Och gärna fram till den 28 januari också, även om det finns två kandidater till partiledarposten. Fokuset på interna strider och personfrågor bidrar inte till ökad politisk tydlighet eller ökat förtroende bland väljarna.

DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagen, Dagen, Dagen, Dagen, Newsmill.

Bloggar: Göran Sydhage, Jonas Segersam, Annelie Enochson, Simon Rundqvist.