Upp till kamp för familjen!

1 maj. Arbetarrörelsens dag - en helgdag dedikerad till klasskamp. Det kan man ifrågasätta, precis som Aron Modig gör på Svenska Dagbladets debattsida. Men när man nu har en ledig dag - dessutom en fantastiskt solig och fin vårdag! - kan man ju passa på att åka till den vackra universitetsstaden Uppsala.

Där samlades kristdemokrater till ett demonstrationståg under devisen "Upp till kamp för familjen!" Ett värdigt ändamål för kampen, för medan den klassiska arbetarklassen förvandlats till välmående medelklass och den klasskamp som den s.k. arbetarrörelsen idag försöker måla upp är en ren anakronism, är familjen fortfarande en viktig grund för samhällsbygget. Och dessvärre en grund som utsätts för en hel del angrepp idag.

Över 1.000 personer lyssnade på Marcus Birro, Emma Henriksson, Mikael Oscarsson och Roland Poirier Martinsson när de talade på torget utanför saluhallen. Enligt uppgift var det därmed betydligt fler deltagare vid Kristdemokraternas möte än vid Socialdemokraternas eller Vänsterpartiets 1:a-maj-demonstrationer i Uppsala. Visserligen var vi ett 20-tal tillresta stockholmare, men mestadels bestod tåget av engagerade uppsalabor. Många med barnvagnar.

Och frågar man svenska folket - vilket Kristdemokraterna gjort genom opinionsinstitutet Novus - så visar det sig att vår familjepolitik, som syftar till att ge familjerna mer valfrihet, har ett brett stöd. 83 procent av de tillfrågade vill att föräldrar ska ha rätt att välja vårdnadsbidrag, oavsett vilken kommun man bor i. Det gäller oavsett inkomstnivå, utbildningsbakgrund, kön, ålder eller geografisk hemvist. Den enda faktor som gör att åsikterna skiljer sig åt visade sig vara partipolitisk ståndpunkt. Bara 77 procent av Socialdemokraternas väljare vill nämligen, tvärtemot partiets politik, att vårdnadsbidraget ska vara tillgängligt i alla kommuner... Och bland deras rödgröna eventuella samarbetspartners är andelen ännu högre.

Nu handlar naturligtvis kampen för familjen om långt mer än vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget är bara en metod för att ge familjerna möjlighet att välja, och själv har jag absolut ingenting emot om utbyggd föräldraförsäkring, utvecklad barnomsorgspeng och barnskatteavdrag ersätter vårdnadsbidraget. Men valfriheten i sig är viktig, liksom samhällets olika stödfunktioner för att inte bara livspusslet utan livet självt ska gå ihop för pressade föräldrar. Marcus Birro nämnde i sitt tal uppskattande den parterapi han och hans fru fått, och familjerådgivningen som kommunerna erbjuder har en jätteviktig funktion.

Emma Henriksson talade i sitt 1:a maj-tal om att flytta besluten till köksbordet. Vid det efterföljande seminariet påminde f.d. talmannen och numera även f.d. moderaten Ingegerd Troedsson om subsidiaritetsprincipen, att besluten ska fattas så nära den som berörs som möjligt. Att ge familjerna makt över sina liv och sin vardag är en fråga som är så viktig att hon valde att avsluta sitt halvsekellånga engagemang i Moderaterna. Hon upplevde att partiet under Reinfeldt/Borgs kommando valt att bara fokusera på arbetslinjen och strunta i det som borde vara själva syftet med politiken, nämligen att ge medborgarna rätt att bestämma över sina liv.

Och jag kan hålla med i hennes frustration: En arbetslinje kan vara viktig och nyttig i många sammanhang, men som politikens kärna ekar den kusligt ihålig. Familjerna och de små gemenskaperna är inte bara ekonomiska entiteter, viktiga för tillväxten, utan mycket viktigare än så: de skapar mening och sammanhang, ger trygghet och kärlek, värme och liv. En politik som sätter statens intresse före familjernas eroderar själva grunden som vårt samhälle vilar på. Därför hoppas jag att stridsropet kommer att fortsätta att ljuda:

Upp till kamp för familjen!

Bloggar: KDU Nacka, Simon Rundqvist, Jonas Segersam