Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, instiftad av FN. Jag kan ärligt erkänna att jag nog skulle ha missat detta om det inte hade varit för den debattartikel av två av mina partikamrater, riksdagsledamöterna Caroline Szyber och Maria Fälth, som Svenska Dagbladet publicerar idag.
Szyber och Fälth ger några konkreta exempel på åtgärder, som jag helhjärtat stödjer. För även om min bild är att partnervåldet successivt har minskat jämfört med situationen under tidigare decennier, uppskattar Socialstyrelsen att 75 000 kvinnor varje år utsätts för partnervåld i vårt land. Det är inte acceptabelt. Vi måste fortsätta arbetet för att få stopp på denna styggelse.
De konkreta åtgärder som föreslås i artikeln är följande:
1. Behandling av förövaren.
• Fler män som slår måste fullfölja behandling för sitt våldsutövande samt behandlingsmetoderna behöver utvecklas och följas upp.
2. Skapa ökad trygghet för kvinnan.
• Förbättra kompetensen om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld hos personalen inom skola, polis, domstolar och socialtjänst.
• Stärk kvinnojourerna genom ökat ekonomiskt stöd.
3. Förebyggande värdegrundsarbete.
• Förbättra sex- och samlevnadsämnet och komplettera det med mer undervisning om relationer, jämställdhet, makt och våld.
• Förstärk skolhälsovården med krav på att skolpsykologer och kuratorer ska finnas tillgängliga som kan hjälpa och stärka unga tjejer att utvecklas till trygga och jämställda individer.
Alla situationer är unika, och det kan finnas en mängd olika skäl till varför en person inte lämnar en destruktiv parrelation. Rädsla för vad förövaren skulle göra är förstås en viktig faktor i många fall, men också omsorg om anhöriga, inte minst barnen. Familjen bygger på ett ömsesidigt beroende som i de allra flesta fall innebär ett stöd och en hjälp - men ett nödvändigt uppbrott ur en parrelation kan försvåras av ekonomiskt beroende och praktiska problem, till exempel bristen på bostäder i storstadsområden som Stockholm. För några dagar sedan rapporterades i media om hur bostadsbristen leder till att kvinnor inte kan slussas ut från Kvinnojourernas skyddade boende och jourerna därför inte kan hjälpa så många kvinnor som de skulle vilja.
Men dessa förklaringar räcker inte. Ett av de mest medialt uppmärksammade fallen av kvinnomisshandel på senare år handlar om barbadosbördade r'n'b-stjärnan Rihanna och hennes likaledes r'n'b-sjungande pojkvän Chris Brown. När Svenska Dagbladets recensent Stefan Thungren skriver om hennes senaste album "Unapologetic" blir rubriken "Tidernas mest obehagliga konceptalbum". När hon nu sjunger en duett med Chris Brown - som för några år sedan dömdes till fem års villkorligt fängelsestraff för att han misshandlat henne - med textrader som ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more” - kan man fundera på vilka signaler hon sänder ut till sina miljoner fans.
Rihanna är inte ekonomiskt beroende av Chris Brown. Hon är en av världens mest framgångsrika artister och har varit så i många år. Hon kan försörja sig själv. Skulle hennes ex förvandlas till en mordisk stalker har hon råd att skaffa sig tillräckligt med livvakter för att klara det också. Och skulle hon känna behov av en pojkvän är jag säker på att det finns villiga kandidater där ute. Hon ser ju inte helt illa ut, om man säger så.
Jag ska inte försöka ge mig in i att psykologiskt förklara Rihannas agerande, eller för den delen någon annan våldsutsatt kvinnas heller, utan bara konstatera att vi alla har ett ansvar att inte acceptera mäns våld mot kvinnor eller våld i nära relationer överhuvudtaget. Bara genom ett tydligt avståndstagande kan vi förändra de grundläggande attityder som gör att förövare väljer att utöva våld. Och så vill jag inte minnas Rihanna som en kvinna som accepterar att hennes man misshandlar henne utan som en sångerska som uppmanar DJ:n att spela skivan en gång till och höja volymen...
Bloggar: Caroline Szyber
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar