Några månader tidigare fick jag en sen kväll ett samtal från en flyktigt bekant som var i desperat behov av hjälp. Hon och hennes vuxne son hade hamnat i en desperat situation. Deras hyresvärd hade i berusat tillstånd hotat henne till livet. Nu var han inplockad av polisen, men hon och sonen insåg att de för sin egen säkerhet behövde vara borta innan han släpptes igen. När jag kom till radhuset där de bodde insåg jag att där bodde inte bara hyresvärden och mina bekanta utan det var en annan familj som höll till i källaren. Som så ofta den senaste tiden påmindes jag återigen om situationen som mötte Henning i Fogelströms roman.
Hemlösheten har många ansikten. Ofta tänker man kanske i första hand på uteliggarna, men de är en förhållandevis liten grupp, som på grund av tak-över-huvudet-garantier och liknande minskat från ungefär 1000 personer år 2006 till cirka 300 personer i maj 2011. Eller så tänker man på de tiggande EU-migranter som de senaste åren kommit till Sverige och ibland bosatt sig i provisoriska tältläger i städernas utkanter (eller, som i Borås, i stadsparken mitt i stan).
Men problemet är mycket mer mångfacetterat än så. Många är de som flyttar runt mellan tillfälliga lösningar, sover på en soffa här eller madrass där. Studenter och nyanlända invandrare är två av de grupper som man oftast hör talas om, men där finns förstås också såväl personer med missbruk eller psykiska problem som gör att de har svårt att hantera strukturerna kring ett eget boende som personer som till exempel på grund av en trasslig och hastig separation plötsligt står utan boende. De flesta kan på ett eller annat sätt lösa det på egen hand, men i bland hamnar problemet av ett eller annat skäl hos det offentliga, till exempel kommunens socialnämnd.
 |
| Michael Anefur pratar om hemlöshet. |
Ska vi kunna lösa problemen med hemlöshet måste vi komma till rätta med bostadsbristen. Under de senaste decennierna har det byggts väldigt mycket mindre i Sverige än i andra jämförbara länder. Bostadsminister Stefan Attefall (KD) har inlett ett intensivt arbete med att komma till rätta med alla de hinder som motverkar bostadsbyggandet. Han har tillsatt en mängd utredningar som ska komma med förslag på en rad olika områden, och i vissa fall håller förslagen redan på att bli verklighet, till exempel de så kallade Attefallhusen, som får byggas utan att man behöver söka bygglov och (till skillnad från friggebodarna) får vara utrustade med kök och toalett.
Attefallhusen kommer naturligtvis inte att vara hela lösningen, men kan bidra med snabba och billiga nytillskott. Viktigare tror jag dock är snabbare planprocesser med färre instanser att överklaga till, enklare och mer enhetliga byggregler och bättre fungerande konkurrens på byggmarknaden. Det är inte rimligt att byggföretag kan ligga på färdigplanerad mark i decennier utan att komma till skott med byggandet, men sådant förekommer idag.
Men oavsett hur mycket som byggs så kommer det också att krävas att den som bor kan betala för sig. Även om byggpriserna förhoppningsvis kommer att sjunka en del när konkurrensen blir bättre, ska vi inte ha några illusioner om att nybyggda bostäder kommer att vara billiga - bara billigare än de är idag. Vill man bo måste man ha inkomster, för att få inkomster krävs det jobb. En jobbpolitik som gör att fler kan gå från utanförskap till arbete och där skattebördan inte blir för tuff i låga inkomstlägen är nödvändig. Jobbskatteavdragen har gynnat de som har låga inkomster, och de sänkta arbetsgivaravgifterna för olika grupper som ofta har svårt att komma in på arbetsmarknaden, har bidragit till att fler kommit i arbete. RUT- och ROT-avdragen har utvecklat nya marknader. Tillsammans har det gjort att den internationella lågkonjunkturen inte slagit lika hårt mot jobben i Sverige som i övriga Europa. När konjunkturen nu ser ut att vända är det viktigt att vi inte tar steg tillbaka utan fortsätter att föra en politik som bidrar till att skapa jobb och inkomster, snarare än att till exempel chockhöja arbetsgivaravgifterna för ungdomar som Socialdemokraterna och deras rödgröna vänner vill.
Det finns en del jobb där man klarar sig hyggligt utan utbildning, men den bistra sanningen är den att för de allra flesta arbeten behöver man idag en ordentlig utbildning. Det gör att även utbildningspolitiken blir en viktig pusselbit för att undvika hemlöshetsproblematiken. Svensk ekonomi behöver förstås de där välbetalda jobben i spjutspetsföretag i olika branscher, företag som kräver välutbildad personal. Men nästan oavsett vad du ska jobba med kommer du att behöva kunna läsa, skriva och räkna. Att många svenska ungdomar lämnar skolan utan att ens ha de mest basala färdigheterna för framtiden är skrämmande, för de här förmågorna kommer du att ha nytta av oavsett om du blir ingenjör, spärrvakt eller vårdbiträde. Utan de grundläggande kunskaper som skolan ska ge, är risken oerhört mycket större att du hamnar i utanförskap, både på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Duktiga lärare är alltså även en viktig ingrediens i kampen mot framtidens hemlöshet.
Bostadsbyggandet, jobben, skolan. Där finns de tre stora, långsiktiga utmaningarna för att motverka hemlöshet. Men i det korta perspektivet måste vi naturligtvis också jobba med konkreta lösningar som ofta berör socialtjänsten. Människor behöver tak över huvudet nu, och trygghet som gör att man kan ta itu med de olika, mer grundläggande problemen som gjort att man hamnat i den akuta situationen. Här ska vi se till att använda metoder som är beprövade och visat sig leda till goda resultat. Vi har en lång väg att gå innan bostadssituationen i Stockholm nått någon slags balans, men det ser nu äntligen ut som om bostadsbyggandet kommer igång på allvar och det är förstås en oerhört viktig faktor.
I mina drömmars stad finns ingen hemlöshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar