DN rapporterar att 4 av 10 ministrar saknar eller inte har avslutat sin universitetsutbildning. Det finns ingen anledning att tro att det skulle vara bättre ställt på oppositionssidan, utan allt tyder på att Sverige rent generellt har tämligen lågutbildade politiker.
Nu är ju inte utbildning allt. Den skolning man får genom arbete, till exempel som politisk sekreterare, sakkunnig, assistent eller vad unga, lovande politiska tjänstemän nu får för titlar, är inte att förakta. Man lär sig det politiska hantverket och får kunskap om en mängd sakområden genom att läsa in sig på dem och tala med dem som kan mer. Det är som en trainee- eller lärlingstjänst.
Men inte heller ska utbildning föraktas. Det är inte utan orsak som sökande till UD:s traineeutbildningar numera allt som oftast har dubbla universitetsexamina. Och även om jag själv framför allt skaffade mig en "nyttig" civilekonomexamen vill jag framhålla att det inte bara är de mer praktiskt orienterade utbildningarna man har nytta av som politiker, utan även den klassiska bildningen. Medan de avskrivningsmöjligheter som fanns när jag tvingade mig igenom redovisningskurserna på företagsekonomin numera är hopplöst - eller härligt, om man så vill - obsoleta vid det här laget, är Jürgen Habermas, Jean Baudrillard och Vladimir Propp lika aktuella som när jag låg vid universitetet.
I Sverige finns en utpräglat utilitaristisk syn på universiteten: en strävan efter att maximera nyttan på kort sikt. Målet är att ge utbildning som man har praktisk nytta av i arbetslivet. Näringslivet vill ha så färdigutbildad personal som möjligt. Staten vill ha så många som möjligt i arbete eller, i brist därpå, i utbildningar som gör att de kanske kan få ett arbete i framtiden eller åtminstone hålls utanför arbetslöshetsstatistiken så länge. Vill man jobba på bank är det bättre att bara ha en ekonomexamen från gymnasiet än att ha läst filosofi och klassisk grekiska på universitetet, till skillnad från i England där en humanioraexamen sägs vara en helt normal bakgrund för den som börjar arbeta i finanskvarteren. Banking kan man lära sig på plats.
Så - med politiker som ofta saknar högre utbildning och ett näringsliv som saknar intresse för klassisk bildning är det kanske inte så konstigt att vårt utbildningssystem har stora problem. Vi har egentligen inte råd att inte vara bäst, men jag har inte hört många som argumenterar för att vi rent generellt faktiskt lyckas prestera högskoleutbildningar som ens är i närheten av det målet, och samtidigt som studiemedlen knappt stigit sedan jag började vid universitetet för snart tjugo år sedan har man fortfarande inte avskaffat den bestraffande avräkningen av studiemedlen för de studenter som sliter med extrajobb för att finansiera sina studier. Den parlamentariska utredningen tänker föreslå en höjning av fribeloppet, rapporterade SvD för någon dag sedan, men några planer på att helt avskaffa detta destruktiva system verkar inte finnas och höjningen är så pass modest att den knappast kommer att få speciellt många studenter att gå över till vitt arbete istället för svart.
Ja, ja, ja. Den nuvarande regeringen är utan tvivel bättre för universitets- och högskolestuderande än de socialdemokratiska någonsin var, men vi har en lång väg kvar att gå innan vi kan slå oss till ro i trygg förvissning om att vi är där vi ska vara - i toppen av världens utbildningssystem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar