Stormen kring Kristdemokraternas valsedel till EU-parlamentsvalet ser inte ut att blåsa över än på ett tag. Senaste numret av tidningen Kristdemokraten handlar inte om mycket annat och idag rapporterar även SvD om konflikten.
Själv måste jag erkänna att jag blev förvånad när jag i december såg att Lennart Sacrédeus inte fanns med på valsedeln. Kanske hade han inte velat stå med på listan ifall han inte fick vara förstanamn, tänkte jag. Eller så hade han kommit fram till att han faktiskt trivdes rätt bra i sin roll som riksdagsledamot och inte ville tillbaka till Bryssel, hoppades jag.
Beslutet att mot Sacrédeus uttalade önskan inte ta med honom på listan var minst sagt modigt av partiets nomineringskommitté. Men samtidigt finns det goda skäl.
Lennart Sacrédeus är en skicklig politiker. Inte genom vad han lyckats åstadkomma i praktiken - jag kan ärligt talat inte nämna något viktigt bidrag till Europas utveckling som han gjorde under sina fem år som EU-parlamentariker - utan genom sin förmåga att skapa medial uppmärksamhet kring sin person. Den metod han konsekvent valt under sin politiska karriär, och som lyckats göra honom ett namn i vissa kretsar av partiet, är kritik av den egna partiledningen. Sådant skapar publicitet.
Men frågan är om det är publicitet som gynnar partiet. Den gynnar utan tvivel Lennart Sacrédeus, men partiet? Nej, förmodligen inte. För varje ny röst han drar till partiet är det förmodligen två eller fem eller tio som blir tveksamma. Och i ett val som det till EU-parlamentet kan det vara förödande, eftersom våra röster där kanske bara räcker till ett enda mandat, och det mandatet mycket väl kan gå till en personvalsinkryssad Lennart Sacrédeus. Jag tror att det är många, många som skulle tänka en extra gång om de befarade att deras röst skulle vara en röst på Lennart.
Om Lennart Sacrédeus först och främst är en splittrare som frodas där det blir schismer och kontroverser, är Ella Bohlin hans raka motsats. Under sin period som KDU-ordförande lyckades hon få ungdomsförbundets konservativa, liberala och frikyrkliga fraktioner att arbeta tillsammans mot gemensamma mål. Det kanske inte låter så spektakulärt, men både hennes föregångare Erik Slottner och hennes efterträdare Charlie Weimers kan säkert intyga hur svårt det är. Ella växte med uppgiften och visade under valrörelsen sina kvalitéer som debattör och politiskt lokomotiv - kvalitéer som gav avtryck långt utanför ungdomsförbundskretsar. När vissa kretsar vill skapa splittring i partiet kan hon vara ett enande namn. Ella är inte ett lämpligt toppnamn därför att hon är ung och kvinna - utan för att hon har kvalitéer som skulle göra henne till en självklar toppkandidat ifall hon varit medelålders och man.
Jag är inte med i partifullmäktige, så jag kommer inte att vara med i det slutgiltiga fastställandet av valsedeln, men jag hoppas att inte personliga ambitioner och självhävdelsebehov kommer att väga tyngst utan partiets behov av att visa upp en enig och tydlig politik gentemot väljarna. Man ska veta att den som sitter på kristdemokraternas plats i Bryssel i första hand agerar för de kristdemokratiska värderingarna i Europa - inte mot den egna partiledningen i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar