Håkan Juholt avgår som Socialdemokraternas partiledare samma dag som de amerikanska republikanerna håller primärval i South Carolina. Två händelser som inte direkt ger någon smickrande bild av tillståndet i den fria världens moderna demokratier.
Som utomstående betraktare kan man rysa över den smutskastning och det negativa kampanjandet som präglar amerikanska primärvalsprocesser - inte minst i det republikanska partiet och med South Carolina som något av ett varnande exempel även för luttrade amerikaner.
Men vi kan tyvärr inte peka finger och säga att så är det bara på andra sidan Atlanten. Det intrigspel som pågått såväl inom Socialdemokraterna som mitt eget parti Kristdemokraterna påminner på många sätt den amerikanska politikens fulspel.
Missförstå mig inte, naturligtvis orsakade Juholt själv med sina ogenomtänkta ageranden, lögner och halvsanningar sitt fall. Många av oss var förundrade när han utsågs och alla kan väl idag konstatera att de borde ha valt någon annan. Men oavsett vad man tycker om Juholt måste man också konstatera att det funnits motståndare inom hans eget parti som gjort sitt bästa för att motarbeta honom. Situationen vid verkställande utskottets möte häromdagen när någon satt och twittrade till journalister om vad som hände bakom de lyckta dörrarna visar med all önskvärd tydlighet den bristande lojalitet som nu präglar Socialdemokraterna. Den besvikelse som jag känner över situationen i mitt eget parti skrev jag om tidigare i veckan.
Gemensamt för Republikanerna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna är också att de står inför dilemmat om de ska försöka tillfredsställa en grupp missnöjda s.k. kärnväljare eller sikta på att bli valbara av en bredare men mer heterogen väljargrupp.
Valet av Håkan Juholt snarare än till exempel Mikael Damberg handlade om att få lågutbildade i mindre städer - Socialdemokraternas kärnväljare - att känna igen sig. Men vill Socialdemokraterna vinna val måste de vinna storstäderna, både mobilisera de fattiga förorternas folk och övertyga lattemammorna om att Socialdemokraterna står för en modern politik - vilket betyder att de faktiskt måste förändra sin politik till något som äldre lågutbildade småstadsbor kanske suckande konstaterar att de inte känner igen som riktig gammaldags socialdemokrati.
I den republikanska kampen verkar alla analytiker vara tämligen överens om att Mitt Romney är den mest valbare kandidaten, den som faktiskt har en möjlighet att utmana Obama. Men i Iowa vann ändå - till sist - Rick Santorum, som kanske går hem bra bland väljare som definierar sig som evangelikaler eller pånyttfödda kristna och i New Hampshire (där "New England" inte fungerar som ett skällsord i den politiska diskussionen) fick grannstatens förre guvernör visserligen en seger men knappast en riktigt övertygande sådan. Vi får se hur det går i natt i South Carolina.
Vore jag socialdemokrat skulle jag förmodligen förespråka Mikael Damberg. Vore jag republikan skulle jag förmodligen lägga min röst på Romney. Vid Kristdemokraternas riksting nästa lördag kommer jag att rösta på Göran Hägglund. Men i samtliga tre partier återstår sedan att formulera en politik som utgör ett trovärdigt alternativ, som såväl gamla som nya väljare känner ger svar på deras frågor och behov. Gemensamt för alla tre partierna är också att det interna fulspelet främst gynnar partiets motståndare, precis som USA-kännaren Marcus Oscarsson skrev i en kommentar om den republikanska primärvalskampen på Svenska Dagbladets Brännpunkt.
DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagen, Dagen.
Bloggar: Simon Rundqvist, Roland Utbult, Fredrik Wallén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar