Hattstugan - Almedalen del 2

I söndags skrev jag ett blogginlägg med undertiteln "Almedalen del 1". Det förutsätts därmed att det kommer åtminstone en del 2, och i mina ambitiösa tankar föresvävade det mig en följetong längre än så. Jag hade ju trots allt sett och hört en hel del i Visby.

Men så är det ju det här med semester. Allt går på halvfart, inklusive jag själv. Även om solandet och badandet har uteblivit har vilande och läsandet fått ta överhanden framför den politiska vardagen. Precis som sig bör när man är ledig.

Innan jag kopplar ner helt och hållet ska jag dock ta och berätta om det absolut mest spännande jag var med om under Almedalsveckan - ett studiebesök på demensboendet Hattstugan i den lilla byn När på sydöstra Gotland.

Gudrun Brunegård (KD) och Jane Lindell-Ljunggren
i solgasset utanför Hattstugan.

Det var Kristdemokraternas kommunpolitiska råd som arrangerade utflykten på lördagsmorgonen när lugnet hade lägrat sig över det tidigare så hektiska Visby. Vi var några tappra själar som dök upp kl 8.45 för bilfärden tvärs över ön, och jag ska villigt erkänna att det bar emot lite grann. Men det var definitivt värt besväret!

Hattstugan är ett litet demensboende med bara tio lägenheter och drivs av två systrar, Pia Lindell och Jane Lindell-Ljunggren. Jane berättade om den frustration hon hade känt när hon jobbade i den kommunala äldreomsorgen på Gotland och upplevt att det inte fanns någon förståelse för demenshandikapp och hur man skulle kunna skapa ett bra liv för demenssjuka. Mycket har förstås hänt sedan Hattstugan startade 1994 men fortfarande känns det som att Jane och hennes medarbetare ligger i framkant.

Kärnan i verksamheten är inte lokalerna eller den förvisso väldigt trevliga trädgården utan sättet att tänka äldreomsorg. En äldreomsorg där det är naturligt att de äldre själva är med i alla delar. Ofta följer någon av de äldre som kan det med när någon i personalen cyklar till butiken för att handla. De har en specialcykel för ändamålet. Maten är i stor utsträckning ekologisk och närproducerad. Och, ja, den tillagas på plats i enhetens kök, med de boende (eller "pensionärerna", som Jane säger) som medhjälpare.

Medan det kommer larmrapporter från många håll om äldre som får både sömnmedel och lugnande mediciner, försöker man på Hattstugan göra sitt yttersta för att undvika sådant. Istället inriktar man sig på att försöka förstå varför de demenssjuka agerar som de gör och hjälpa dem att hitta ett lugn - kanske rentav en nytta i deras handlingar. De berättelser ur Hattstugans historia som Jane berättar är fyllda av värme och medmänsklighet, en passion för att möta de äldres behov.

Allt som Hattstugan gör kan inte enkelt överföras till förhållandena här hemma i Huddinge. Det finns väldigt många skillnader mellan När och Stockholms södra förorter. Men i attityden till och omsorgen om de äldre är behoven och förutsättningarna precis desamma oavsett var i landet man befinner sig. Jag förstår verkligen att Jane och Pia är uppskattade föreläsare inom äldreomsorgen - jag skulle vilja att alla kommunens enhetschefer inom demensvården fick möjlighet att se hur de jobbar på Hattstugan!