Kan delat land leda splittrat EU?

Visa större karta

Idag är första dagen av Cyperns ordförandeskap i EU. Man tar över klubban från Danmark, ett litet, stabilt land i Europas nordvästra hörn. Kontrasten till Cypern kunde knappast kunna vara större - det enda länderna har gemensamt är väl att de är små?

Jag får erkänna att jag inte är någon expert på Cypern - jag ska göra mitt första besök till ön under sommarsemestern i år - men en bild på dess geografiska situation säger något om landet. De närmaste grannarna är Turkiet, Syrien, Libanon och Israel. Det närmaste europeiska landet är också dess kulturella anförvant, krisernas Grekland.

Politiskt är Cypern förstås mest känt för sin delning. Turkiet ockuperar fortfarande öns norra halva och blockerar landets fartyg från sina hamnar. Samtidigt som östra Medelhavsområdet står i världens fokus och Turkiet börjar agera alltmer som en stormakt i regionen, är blockeringen i Cypern-frågan total. Följaktligen kommer inte bara Turkiets medlemsförhandlingar utan även mycket annat arbete för att få den islamistiska regimen i Turkiet på rätta tankar antagligen att avstanna eller gå på lågfart det närmaste halvåret.

Ekonomiskt är öns huvudnäring vid sidan om turismen finanssektorn. Inte minst dess skummare avigsidor. För några år sedan flyttade en av mina bekanta ner till Cypern för att jobba där för Akelius. Och det är inte bara svenska skattesmitare som lockas till ön, utan man har lockat till sig ljusskygga pengar från stora delar av regionen. Inte minst Ryssland, har jag lärt mig. Det går sådär. Nyligen fick EU gå in och stödja de cypriotiska bankerna med miljardlån på grund av nedskrivningarna av lån till Grekland. I ett Europa som genomgår en finansiell kris med moraliska dimensioner är det inte alldeles självklart att Cypern är en lösningsorienterad aktör utan kanske snarare en del av problemet.

När man sedan får klart för sig att Cyperns president Demetris Christofias (som också är regeringschef) är sovjetkommunist av den gamla skolan, utbildad i Moskva och med goda relationer även till dagens alltmer auktoritära regim i Ryssland, blir man förstås inte mindre skeptisk. Kommunistisk ekonomisk politik leder oundvikligen till minskat välstånd och ökad ofrihet, det har historien visat gång på gång, och Rysslands inblandning i östra Medelhavsområdets politiska utveckling har sällan styrts av en önskan om ökad frihet och demokrati, det visar inte minst deras stöd till Assad-regimen i Syrien.

Det är alltså med viss oro jag välkomnar Cypern som nytt ordförandeland i EU. Kan ett delat land leda ett splittrat EU? Jag hoppas innerligt att alla mina farhågor kommer på skam, för vad Europa behöver just nu är sannerligen inte nya problem.

Däremot skulle jag inte ha något emot om landet exporterade lite mer av sitt väder till oss sönderregnade nordbor...

Bloggar: Den hälsosamme ekonomisten,