Puh! Vi klarade oss!
När Storstadssatsningens pengar skulle fördelas efter riksdagsbeslutet 1998 var tre av de 24 stödområdena stadsdelar i Huddinge kommun, bland dem västra Skogås där jag bor. Lekplatsen utanför mitt hus finansierades delvis med storstadssatsningspengar. Då var Huddinges ledande politiker och tjänstemän mycket nöjda med att Huddinge hade kommit med och skulle få sin del av kakan.
När Erik Ullenhag i tidningarna idag presenterar budgetsatsningen på 200 miljoner kronor till "utsatta" områden är känslan åter igen nöjdhet. Men den här gången fick vi inte en krona.
Med stora pengar följer också stor stigmatisering. Vi vill inte vara utsatta. Vi vill inte vara sociala problem. Vi vill vara starka, växande och framgångsrika. Satsningar på "utsatta" områden riskerar att flytta fokus till det som är fel och inte fungerar när vi kanske tvärtom borde inrikta oss på våra styrkor och det som ger framtidstro. Ett salutogent förhållningssätt, om ni vill.
Därmed inte sagt att man ska strunta i problemen, självklart inte. Får inte barnen i en stadsdel de kunskaper de behöver för att skolorna är för dåliga måste vi naturligtvis se till att skolorna blir bättre. Men vi måste göra det på ett positivt och lösningsorienterat sätt.
När Ullenhagmiljonerna ska fördelas är det väldigt få stockholmsförorter som finns med, bara Tensta och Rinkeby plus södertäljestadsdelarna Ronna och Hovsjö. Istället finns stadsdelar i Kristianstad, Växjö och Borås med. Det som förut mest betraktades som ett storstadsproblem har kanske lika mycket visat sig vara ett småstadsproblem?
Och då är den rimliga slutsatsen kanske att lösningen inte är nya pengar till "utsatta" områden utan satsningar som skapar ett bättre näringslivsklimat, minskad diskriminering, fler jobb och bättre skolor i hela landet. Den typ av stödpolitik som nu föreslås har testats förut av olika socialdemokratiska ministärer och inte gett så mycket positivt resultat. Låt Ylva Johansson behålla idén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar