SAS och Stockholmsregionen

Att ledande sverigedemokrater avslöjats som järnrörsbeväpnade rasister har blivit den nyhet som lite grann dränkt alla andra nyheter den senaste veckan. Lite överraskande, kan tyckas, för vem trodde egentligen innerst inne någonting annat om Sverigedemokraterna? Det är som att avslöja att många ledande kristdemokrater är kyrksamma nykterister...

I skuggan av den sverigedemokratiska fasadens sönderfall pågår ett annat och väl så viktigt förlopp. Inte heller det egentligen någon överraskning. De skandinaviska ländernas gemensamma sorgebarn SAS behöver pengar igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Regeringarna är inte villiga att skjuta till mer pengar direkt, men en lösning där huvudägarna Sverige, Norge och Danmark garanterar lånen verkar sannolik.

Under förutsättning att SAS genomför åtgärder som gör att det finns anledning att tro att bolaget kommer att gå runt framöver, dvs att man genomför hårda sparpaket. Och att EU-kommissionen inte stoppar lånegarantin, som flygmarknadens lågprisaktörer vill.

Vilka åtgärder SAS-ledningen kan och bör vidta för att rädda företaget undan konkurs kan och bör diskuteras. Jag är ärligt talat inte så säker på att det finns förutsättningar för att fortsätta driva SAS i sin nuvarande form. Tomas Augustsson gör en klok analys i Svenska Dagbladet idag. Tidningen rapporterar också om ett mycket svagt stöd från såväl det svenska som danska folket för nya statliga pengar till SAS.

Ur ett Stockholms-perspektiv är inte SAS oundgängligt. I och med att bolagets huvudkontor ligger här, skulle en SAS-konkurs initialt slå mot Stockholm. SAS är också en viktig aktör i den svenska inrikestrafiken. Däremot har SAS fokusering på Kastrup i Köpenhamn som sitt huvudnav varit något av ett problem för Stockholms internationella ambitioner. Vill man flyga interkontinentalt är Frankfurt, Paris, London eller för all del Helsingfors lika goda bytespunkter som Köpenhamn. Men vill vi konkurrera i den internationella högstaligan skulle Stockholm behöva fler direktflyg till viktiga centralpunkter runt om i världen.

Vad skulle då hända utan SAS? Det finns många andra flygbolag, såväl svenska som internationella, som är beredda att träda in på marknaden. Jag är inte orolig över att det efter en turbulent omställningsperiod inte skulle finnas såväl inrikesflyg som flyg till olika europeiska metropoler i ungefär samma utsträckning som idag.      Själv besökte jag i förra veckan Förenade Arabemiraten med hjälp av Norwegians direktflyg till Dubai, och jag är väldigt glad över att den norska uppstickaren i vår/sommar även börjar med direktflyg till New York och Bangkok.

Det vi i Stockholm måste vinnlägga oss om är att göra Arlanda till en attraktiv flygplats. Tillsammans med min distriktsordförandekollega Caroline Szyber, till vardags riksdagsledamot, gjorde jag i veckan ett uttalande om detta. Det stora orosmomentet är, som jag ser det, inflygningszonernas utformning, där olika kommuners intressen står emot varandra. Om trafiken på Arlanda måste minskas radikalt för att man inte hittat någon lösning på dessa problem, drabbas hela Stockholm och Mälardalen svårt. Vad gäller marktrafiken finns det däremot en mängd förslag till lösningar som kommer att minska utsläppen. Om knappt en månad börjar SL köra pendeltåg till Arlanda, något som förhoppningsvis kommer att bidra till att betydligt färre väljer att ta bilen, och nya spårburna lösningar från nordöstra Stockholmsregionen utreds också.

Stockholm behöver Arlanda. Och Arlanda behöver såväl ett bra nät av inrikesflyg, europalinjer och interkontinentala direktförbindelser. Om Arlanda behöver SAS vet jag inte. Men som svensk skattebetalare hoppas jag förstås att bolaget lyckas reda ut sina problem och komma på fötter igen. Även om jag inte har lust att slänga bra pengar efter de dåliga som vi redan plöjt ner i flygbolaget.