21 februari 2014

Pensionerna och det rationella sparandet

Sverige är ett märkligt land. Skulle en finansminister för ett högerparti någon annanstans i världen gå ut med förslag om höjda skatter ett valår? Och speciellt då i ett läge när den inhemska ekonomin faktiskt är i gott skick och hjulen ser ut att börja snurra igen efter en internationell lågkonjunktur som pågått i mer än fem år.

Och de förslag som Anders Borg kommer med är inte direkt okontroversiella. Han stryker definitivt inte väljarna medhårs.

Ett av förslagen som verkligen tål att tänkas på handlar om avskaffad avdragsrätt för privat pensionssparande.

Hur ska du klara dig när du blir gammal? Den frågan bör vi nog alla ställa oss. Den demografiska utmaningen är en verklighet som vi inte kan ignorera. Hur ska vi kunna försörja de äldre i ett läge när folk lever allt längre, arbetar allt kortare tid och det är stora generationer som behöver mycket vård och omsorg?

En del av lösningen har det privata pensionssparandet ansetts vara. Därför har staten valt att subventionera det med en avdragsrätt.

Den statliga subventionen har bidragit till att legitimera en gren av finansbranschen som har varit väldigt skickliga när det gäller att utnyttja människors oro. Ungdomar utan speciellt höga inkomster och med stora och viktiga investeringar framför sig har, påverkade av marknadsföringen, valt att binda sitt sparande i olika lösningar som de inte kan använda förrän de fyllt 55 år.

Samtidigt vet vi att hushållens skuldsättning ökat dramatiskt på senare år, inte minst i Stockholmsregionen. Att köpa en bostad är inte billigt och få människor har så stort tillgängligt sparkapital att egeninsatsen när de köper sitt första boende kan bli annat än marginell. Det är för att dämpa den utvecklingen som regeringen infört ett bolånetak.

Vem tjänar på att samma människor tar stora lån för att finansiera sina bostadsköp och samtidigt har pengar avsatta i en pensionsfond eller försäkring som de inte kan förfoga över? Bank- och finanssektorn, förstås, som både skär emellan på bostadslånen och pensionssparandet. Ur individens synvinkel vore det, eventuella skattetekniska abrovinker förutan, mer rationellt att istället amortera av på lånen.

Den finanspolitiska utmaningen borde vara att skapa ett system som uppmuntrar till en sparande- och amorteringskultur präglad av rationalitet och långsiktighet. För även om vi ibland har haft anledning att jubla över till exempel amerikanska tillväxtsiffror drivna av konsumtion för lånade pengar som får hjulen att snurra även här i Sverige, så är det förstås inte långsiktigt hållbart, förmodligen inte miljömässigt och definitivt inte ekonomiskt. I en hållbar ekonomi bygger varken stater eller hushåll upp gigantiska låneskulder.

Anders Borgs förslag om slopad avdragsrätt för pensionssparande har främst ifrågasatts av privatekonomer som arbetar för de stora företag som säljer den här typen av lösningar, t.ex. Swedbank och Länsförsäkringar. Mer oberoende analytiker pekar på flera av de problem som finns med dagens system och verkar inte sörja att det är på väg att försvinna. Så inte heller jag - så länge det avskaffade skatteavdraget inte bara är en besparing för statskassan utan är en del i en politisk uppgörelse som faktiskt bidrar till att öka medborgarnas incitament för ett sunt sparande och ekonomisk långsiktighet.

Inga kommentarer: