Idag gjorde jag min sista dag som stationsvärd på Skogås station. Nu kommer jag att vara tjänstledig i fyra år och bara ta något enstaka pass då och då.
Det var med stor lättnad och helt utan vemod jag gick hem från stationen efter mitt pass i eftermiddags. Att behöva knalla till jobbet kvart i fem en måndag morgon eller sitta och vaka över berusade tonåringar vid ettsnåret på lördagnatten är ingenting jag kommer att sakna. Men det är inte de påfrestande arbetstiderna, den otrygga miljön eller den otacksamma uppgiften att vara representant för ett transportsystem som under en följd av år levererat förseningar och inställd trafik på löpande band som gör att jag känner lättnad idag, utan befrielse från den tidsstress som arbetet medför och som blivit värre från år till år.
En av SL:s käpphästar på senare år har varit intäktssäkring. Man har byggt om spärrarna så att det inte ska vara lika lätt att ta sig igenom utan biljett och man har höjt kraven på stationsvärdar och busschaufförer. Därutöver har man – eller rättare sagt den förra, socialistiska, landstingsmajoriteten – infört billiga enkelbiljetter som lett till att kunderna i stor utsträckning slutat köpa förköpshäften eller periodmärken. Man har också utrustat spärrarna med kontokortsmaskiner.
Alla de här åtgärderna har sina poänger. Men var och en leder de till att stationsvärdens uppgift blir mer komplicerad och tidskrävande, samtidigt som resenärerna inte har ändrat sin vana att komma till stationen samtidigt som tåget rullar in på perrongen. Resultatet är stress, stress, stress.
Jag tror att man måste ha suttit några timmar i spärren för att verkligen förstå hur det är att gång på gång mötas av ett ”Fort!” och en näve inslängda enkronor och femtioöringar eller ett kontokort medan hela stationsbyggnaden vibrerar av pendeltåget som bromsande far förbi. Någon gång då och då kan man väl ta, men åtta gånger i timmen dag ut och dag in blir för mycket.
Jag har många drömmar och ambitioner för året som ligger framför, men på det högst privata planet hoppas jag på att få ner blodtrycket till rimliga nivåer. Att inte arbeta som spärrvakt tror jag kan vara en nyckelkomponent för att nå dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar