24 januari 2013

Ett år efter extrarikstinget i Västerås

Häromdagen ringde en journalist från Svenska Dagbladet. Han ville höra om mina synpunkter som distriktsordförande i Stockholms län med anledning av att det nu är ett år sedan det extra riksting där Mats Odell utmanade Göran Hägglund om partiledarposten. Har det blivit bättre?

Jag antar att om det blir någon artikel kommer den i morgondagens tidning, i samband med att Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar inleds i Helsingborg. Men jag kan tänka mig att det inte blir speciellt många citat av undertecknad, för jag gav kanske inte de svar som journalisten önskade sig.

Jag är nämligen tämligen nöjd med partiets utveckling det senaste året, både på det politiska planet och internt i organisationen, och så här när jag sitter på tåget ner till Helsingborg har jag lite tid att utveckla de tankarna.

Politiskt tycker jag att partiledningen och Göran gjorde helt rätt i samband med budgetförhandlingarna när han tydligt gick ut och deklarerade vad vi kristdemokrater ville uppnå, och varför. Att vi dessutom fick igenom två viktiga frågor som vi som ensamt av allianspartierna drivit gjorde ju inte saken sämre. Både den fjärde sänkningen av skatten för pensionärer, som gör att en garantipensionär nu får behålla ungefär en månads pension mer än när Socialdemokraterna styrde, och höjningen av golvet i föräldraförsäkringen med 25 procent, från 180 till 225 kr, är mer än bara insatser för att förbättra för några grupper som har den allra svagaste ekonomin - det är också viktiga, ideologiskt motiverade ställningstaganden.

Men allt vi vill får vi förstås inte igenom. Vi är än så länge det minsta av fyra partier i en minoritetsregering. Skulle vi få allt vi pekade på skulle det vara märkligt. Det är viktigt att vi ändå står upp för våra idéer och värderingar och vågar presentera förslag som sticker ut. Där tycker jag att partiets nya familjepolitiska program, som antogs av partifullmäktige förra året, är ett bra exempel. Vi tycker att familjerna ska få bestämma mer själva, utan en massa pekpinnar från aldrig så välmenande politiker, tjänstemän och experter. Det är tyvärr en inställning som vi är ganska ensamma om i dagens politiska landskap, där både Moderaterna och Centerpartiet i stor utsträckning övergett sina klassiska uppfattningar. Men vi är fortfarande tydliga. Det nya familjepolitiska programmet är inte kompromissat och klart utifrån vad som går hem i Folkpartiet utan står upp för att vi faktiskt har en helt annan åsikt än etablissemanget i många frågor.

Internt i partiet tycker jag också att utvecklingen har varit positiv. Distriktsordförandena i landet har vid ett antal tillfällen träffat partistyrelsen och olika centrala representanter i partiet för att ge vår input i aktuella frågor. Och det är en hel del arbete som pågår bakom kulisserna. När olika dokument som partistyrelsen eller partifullmäktige ska besluta om har de gått på remiss till distrikten - vilket förstås inte är ovanligt. Mer ovanligt är att jag upplever att man faktiskt lyssnat på de åsikter vi gett uttryck för och ändrat sig. Med något decennium av erfarenheter från remissvar i olika politiska sammanhang vet jag hur ovanligt det är. Jag upplever inte minst att vår partisekreterare Acko Ankarberg Johansson gör en fantastisk insats och lyckas kombinera lyhördhet med tydlighet, vilket inte är det enklaste.

Så - är det något jag är missnöjd med? Ja, opinionssiffrorna, naturligtvis. Även om det kändes skönt med ökningen till 4,5 procent i senaste SIFO-mätningen kan vi definitivt inte känna oss nöjda. Ambitionen måste ju vara betydligt högre än att komma in i riksdagen även i nästa val. Vi behöver bli ett betydligt större parti, en tung kraft att räkna med i svensk politik. Sverige behöver ett värderingsburet parti som utmanar de vindflöjelpartiernas kortsiktighet och vågar stå upp och bevaka politikens gränser mot pekpinnar och klåfingrighet.

---

Uppdatering: När stockholmstidningen Svenska Dagbladets artikel om läget i Kristdemokraterna ett år efter rikstinget i Västerås publicerades visade det sig att min gissning om dess innehåll stämde rätt så väl. Det blev inga citat från mig (Stockholms län) eller Stockholms stad. Inte heller från ett tungt distrikt som Jönköping, vars tidigare Hägglund-kritiske ordförande nu (enligt uppgifter på Twitter) uttalade sitt gillande av det senaste årets utveckling. Istället gavs mycket utrymme åt en missnöjd distriktsordförande på Gotland (ett distrikt som befolkningsmässigt är betydligt mindre än Solna). Känns kanske inte som så seriös journalistik om man verkligen vill berätta om stämningen i distrikten... Men det finns anledning att misstänka att det å andra sidan aldrig var syftet med artikeln.

Inga kommentarer: