02 januari 2013

Psykiatrin behöver högre ambitioner

Idag skriver Lars Ahlin, Sveriges Psykologförbund, och Lise-Lotte Risö Bergerlind, Svenska Psykiatriska Föreningen, på Svenska Dagbladets debattsida om att det borde finnas regler och kompetenskrav för att få behandla och ställa diagnos på patienter med psykisk ohälsa. "I en närmast explosionsartad takt ser vi allsköns erbjudanden om hjälp från så kallade diplomerade samtalsterapeuter, KBT-terapeuter, livscoacher, kristallterapeuter och en rad titlar som för den stora allmänheten naturligtvis förväxlas med seriösa aktörer. I dag saknar medborgare och klienter tydlig upplysning om vad som döljer sig bakom dessa titlar," skriver de bägge skrårepresentanterna.

Naturligtvis är det lätt att hålla med dem. Jag har ingenting till övers för kristallterapeuter och andra charlataner som lurar på godtrogna människor sina tjänster. Som landstingspolitiker är jag naturligtvis mån om att all vård som vi bekostar med allmänna medel baseras på evidens och beprövade vetenskapliga metoder, och läkarvård ska naturligtvis ges av utbildade läkare, oavsett om besvären är psykiska eller somatiska.

Men samtidigt måste jag erkänna att min stora oro inte är att det finns folk utanför den etablerade vården och omsorgen som erbjuder undermåliga tjänster till dem som är villiga att betala - utan att vi inom den allmänna, skattefinansierade vården inte lyckas erbjuda människor med stora behov den vård de faktiskt behöver. Och det finns anledning att tro att detta ovedersägliga faktum är en av grundorsakerna till att folk vänder sig till dyra och dåliga charlataner.

För några dagar sedan skrev sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP), som bland annat ansvarar för just psykiatrin i Stockholms läns landsting, en mycket märklig debattartikel, även den i Svenska Dagbladet. Rubriken var "Kasta inte ut psykiatrin från Nya Karolinska". Bland annat skriver hon "Till min förvåning har förstått att det inte finns någon plan för den kliniska forskningen inom psykiatrin. Detta är fullständigt oacceptabelt." Och jag kan hålla med. Men jag har å andra sidan inte varit landstingsråd med ansvar för de här frågorna de senaste sex åren. Om jag vore i Birgitta Rydbergs position skulle jag förmodligen inte skrivit en debattartikel för att uttrycka min frustration över att det inte händer tillräckligt mycket utan istället sett till att det blev lite verkstad. Det är ju trots allt Birgitta Rydbergs ansvar att se till att det finns en plan för den kliniska forskningen.

Birgitta Rydberg konstaterar också att "precis som somatisk sjukvård behöver psykiatri kunna bedrivas på akut- och universitetssjukhusnivå", och där kan jag bara hålla med henne. Idag finns en dygnetruntöppen akutmottagning för psykiatripatienter på S:t Görans sjukhus. Jag - och Kristdemokraterna - skulle vilja att ytterligare en öppnas, vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

I hela hajpen runt Nya Karolinska Solna har inställningen blivit att all högspecialiserad vård ska fokuseras dit, till det nya supersjukhuset. Det innebär samtidigt att all vård som inte lokaliseras till det nya sjukhuset per automatik uppfattas som mindre specialiserad, högklassig, cutting-edge. En väldigt olycklig inställning som varken gagnar vården eller forskningen. Naturligtvis ska alla våra sjukhus, med sina olika specialiteter, vara av högsta kvalitet inom sina områden. Stockholm behöver ett universitetssjukhus med psykiatrisk kompetens av allra högsta klass. Men det finns mycket som talar för att det sjukhuset bör vara Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge snarare än dess Solna-campus. På Karolinska i Huddinge finns Psykiatri Sydväst, en universitetsklinik med 550 anställda och ett brett arbetsfält inom såväl allmän som högspecialiserad vård, såväl öppenvård som slutenvård. Man har vunnit en rad priser för sin öppenvårdsverksamhet inom internetpsykiatri - landets ledande, med väldigt goda resultat inom KBT-området, men här öppnade också nyligen landets mest avancerade rättspsykiatriska enhet, Helix.

Ett universitetssjukhus av yppersta världklass inom psykiatrins område skulle förmodligen ge ringar på vattnet i den vård som patienter i Stockholm och övriga landet ges. Vi måste komma bort från dagens verklighet, där alltför många patienter inte erbjuds någon vård värd namnet utan bara medicinering för att döva symptomen. Vi måste komma bort från dagens situation där lovande unga läkarstuderande väljer bort psykiatrin för att de ser ett arbetsfält där alltför många professionella har allför låga ambitioner. Psykiatrin är ett område med enorm utvecklingspotential, ett område där vi både kan och faktiskt måste bli bättre. Ett näringsförbud för charlataner kan nog vara bra, men den verkliga förändringen måste komma bland de professionella psykologerna och psykiatrikerna.

Bloggar: Anna Starbrink

2 kommentarer:

FV sa...

Det viktigaste är doch här och nu inom psykiatrin. "Ni" har dragit ned antalet slutenvårdsplatser och satsat på tex mobila team. Det är oerhört sorgligt och kritiseras av de sjuka själva som jag känner. Jag skulle inte vilja sitta hemma med svår ångest och självmordstankar utan vill komma in på en neutral plats och få hjälp att komma tillbaka till en hanterlig situation. Det har ni motverkat.

Karl Henriksson sa...

Jag känner inte till just den frågan, men kan tänka mig att det finns både för- och nackdelar med båda metoderna. Människor är olika, med olika erfarenheter, behov och önskemål. Det gäller kanske psykiatripatienter i ännu större utsträckning än andra. De måste ses som individer och få rätt hjälp utifrån sin situation. Slutenvården har absolut en viktig roll att fylla, men är förmodligen inte bästa lösningen för alla. Jag ska höra mig för om bakgrunden till det beslut som du beskriver.