Föräldraförsäkringsfunderingar

Den svenska föräldraförsäkringen är fantastisk, men den har också sina brister. För ett par jag känner skulle det löna sig väldigt mycket om förlossningen dröjde någon vecka. Då skulle mamman - välutbildad, välbetald - nämligen komma upp i 240 dagar som anställd och inte längre ligga kvar på det snålt tilltagna minimibeloppet. För en annan familj i bekantskapskretsen skulle det tvärtom vara bra om nytillskottet snabbade på lite, för annars riskerar man att halka utanför det intervall då man kan tillgodoräkna sig SGI:t från innan den lillas storasyskon föddes.

Föräldraförsäkringen styr över när folk skaffar barn, och för dem som, av ett eller annat skäl, inte låtit sig styras fullt ut blir konsekvenserna dyrbara. Det finns därför all anledning att titta över systemet och se om man kan korrigera de problem som uppstår, så att folk kan skaffa barn när det är rätt tid för familjen, inte för föräldraförsäkringssystemsbyråkraterna.

Men tyvärr är det inte hur man ska kunna ge familjer mer frihet och självbestämmande som diskuteras mest, utan hur man ska kunna inskränka den. Idag är det en moderat arbetsgrupp som i Svenska Dagbladet öppnar för att man ska inskränka familjernas frihet genom att kvotera en större del av föräldraledigheten mellan föräldrarna.

Det är symptomatiskt att arbetsgruppens uppgift var att utveckla Moderaternas jämställdhetspolitik, inte deras familjepolitik eller barnpolitik. Perspektivet avgör vad man prioriterar. Är målet familjernas bästa, barnens bästa eller jämställdhetens bästa? Vad är viktigast?

Ibland ersätter man ordet kvotering med "individualisering", men även om det heter föräldraförsäkring får man aldrig glömma bort att den viktigaste individen i sammanhanget är barnet. Barn är olika, och ingen känner barnet lika väl som dess föräldrar. Politikens - och föräldraföräkringens - uppgift borde vara att se till barnets bästa, och det gör vi bäst genom att ge föräldrarna stor frihet att fatta beslut utifrån den egna familjens situation och behov.

Jag minns en tid när det här var självklarheter också för Moderaterna, men just nu känner man sig som kristdemokrat emellanåt ganska ensam när man kämpar för folks rätt att bestämma över sina egna liv. Men jag har inte gett upp hoppet - Moderaterna ska nog så småningom hitta tillbaka till sina ideologiska rötter.