De senaste veckorna har vi fått se en rad radikala exempel på att Sverige inte är någon favorit hos skurkstater runt om i världen. Radikalast är förstås konflikten med Vitrysslands diktator Alexandr Lukasjenko, som bland annat resulterat i att Vitryssland stänger sin ambassad i Stockholm och upphävt den diplomatiska statusen (i praktiken slängt ut) alla svensk ambassadpersonal i Minsk. Men även relationen till Kuba är värd att nämnas. Sedan KDU-ledaren Aron Modig förts bort av den fruktade kubanska säkerhetstjänsten och under sex dagar förhörts på hemlig ort, utan att den svenska ambassaden fått möjlighet att träffa honom, har en ny nivå av frostighet i relationerna nåtts. Att fredliga svenska demokrati- och människorättsaktivister stämplas som terrorister av den kubanska regimen underlättar inte heller.
Igår kom nästa konflikt när Ecuador beviljade den sexualbrottsmisstänkte australiern Julian Assange politisk asyl för att försöka förhindra att han utlämnas från Storbritannien till Sverige för att ställas till svars för anklagelserna om våldtäkt. Ecuador spelar visserligen i skurkstaternas andradivision, men landets president Rafael Correa har sedan han tillträdde år 2006 visat på en tydlig ambition att landet ska avancera i ligan. Genom att förstatliga privatägda medier, stämma kritiska journalister och medier för förtal och i vissa fall även fängsla mediafolk och journalister har han, helt efter Hugo Chavez' venezuelanska exempel, försökt få makten över den information som når folket. Bara i år har han, enligt Reportrar utan gränser, låtit beslagta sändningsutrustningen för inte mindre än sjutton olika radiostationer.
Att Julian Assange, som först kom i rampljuset som på grund av sin ambition att sprida hemlig information på internet under press- och yttrandefrihetens fana, väljer att ta sin tillflykt i ett land som på senare år blivit alltmer repressivt gentemot fria medier undergräver naturligtvis helt hans och Wikileaks trovärdighet. När fienden är de demokratiska staterna Sverige, Storbritannien och USA, som alla har fria medier, långa traditioner av öppenhet och tryckfrihet och självständiga och oberoende domstolar, och Assanges allierade för att undvika att ställas till svars för sina brott är stater som vill begränsa yttrandefrihet och de fria medierna och har politiskt styrda domstolar, förstår jag inte hur någon sann demokrat ska kunna sluta upp bakom honom. Istället får han väl fortsättningsvis sätta sin lit till världspolitikens skurkar.
Jag önskar att det inte fanns några skurkstater i världen. Men om de nu finns så är jag rätt så nöjd med att Sverige numera verkar vara en nagel i ögat på dem. Står man tydligt upp för mänskliga fri- och rättigheter så kommer man att reta en del. Det tycker jag att vi ska fortsätta med.
Bloggar: Caroline Szyber
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar