Idag skriver Kristdemokraternas skolpolitiska talesperson Annika Eclund på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt och kommer med en rad intressanta skolpolitiska förslag. För det första vill partiet införa öppna jämförelser mellan skolorna så att föräldrar och elever ska kunna göra informerade val. Databaser med information finns redan, men används dåligt. För det andra föreslås en utveckling av ersättningssystemen till skolorna så att kvalitet premieras, det vill säga att det ska löna sig att elevernas kunskapsresultat förbättras (och vara dyrt inte bara för samhället utan också för skolans huvudman om en skola underpresterar.) För det tredje föreslår partiet att det ska bli lättare för Skolinspektionen att helt sonika stänga ner skolor som är riktigt dåliga. För det fjärde föreslås ökad användning av externa examinatorer och nationella prov i fler ämnen för att stävja betygsinflationen.
Det som däremot inte föreslås är begränsningar i möjligheten att starta skolor eller rätten att välja skola, de två standardmediciner för att "förbättra" skolan som ofta dyker upp hos oppositionspartierna. Det är bra. Även om det fria skolvalet inte är utan sina skavanker och avigsidor gynnar konkurrensen kvaliteten i skolan. Skolor som inte behöver förklara för föräldrar och elever varför just den skolan ger eleven bästa möjliga förutsättningar för framtiden är skolor som inte heller fokuserar fullt ut på att vara så bra som de någonsin kan.
Det påstås ibland att det fria skolvalet skapar segregation i skolan. Helt fel. Segregationen har funnits där hela tiden. Jag växte själv upp i en fattig stockholmsförort med stora sociala problem på den tiden då man inte fick välja skola. Min högstadieskola, som hade väldigt många fler elever än den var byggd för, var sliten och nedgången. Ville man gå på toaletten gällde det att hålla sig väl med lärarna, eftersom elevtoaletterna var avstängda. Våld var en naturlig del av skolvardagen. Det fanns några lärare som var fantastiska, men många hade gett upp. (Till skillnad från på grannskolan var det dock, mig veterligen, ingen lärare som sålde knark.) Inte sällan kändes det som om skolans främsta syfte inte var att ge kunskaper utan att hålla eleverna sysselsatta så att de inte skulle kunna ställa till med ofog.
Kanske såg det ut så på alla skolor runt om i landet. Men jag tror inte det. Jag tror att vi hade en väldigt segregerad skola redan i början på 80-talet, helt enkelt för att Stockholm var en väldigt segregerad stad. Ville man på den tiden bryta sig ur segregationen gällde det att hitta en bostad i ett finare område. Jag har pratat med spärrvaktstimvikarier - inte världens mest högavlönade människor - som använde alla sina pengar, ja, egentligen mer än de hade råd med, för att köpa sig en lägenhet i ett område med bättre fungerande skolor, för att kunna bryta den boja som frånvaron av fritt skolval innebar.
Idag skulle en ambitiös elev i mitt bostadsområde ha möjlighet att välja en annan skola. Många tar den chansen, men ännu många fler skulle ha gjort det om inte skolorna i min förort blivit väldigt mycket bättre än de en gång var. Både politiker och skolledare har tvingats ta en del tuffa beslut, eftersom konkurrenssituationen gjorde det omöjligt att fortsätta som förut.
Förbättrad information om skolans prestationer till elever och föräldrar är ur den synvinkeln bara positivt. Öppna jämförelser kan avslöja sådant som skolorna försöker dölja i sin marknadsföring. Även om jag förstått att ordet "marknad" är fult när det gäller skolan, finns samma typ av informationsbehov vid val av skola som inom marknadsekonomin. De förslag för att stoppa betygsinflationen som ges låter i mina öron också välbetänkta, liksom utökade möjligheter att stänga riktigt dåligt fungerande skolor.
Principiellt är jag också positiv till att skolpengen utvecklas så att bra prestationer premieras. Jag vill dock flagga för att det inte alltid är så enkelt. Låt mig ta ett exempel. Idag görs nationella prov i matematik och svenska i årskurs 3, årskurs 6 och årskurs 9. Det ter sig naturligtvis intressant att se hur resultaten i en klass utvecklats mellan dessa år. Men på en del skolor - bland annat några i Huddinge kommun - skulle jämförelsen inte alls berätta hur mycket eleverna lärt sig, eftersom elevomsättningen är så stor att nästan hela klassen bytts ut under perioden. De nya eleverna hade i många fall inte ens flyttat till Sverige när det förra provet gjordes... Resultaten måste därför egentligen jämföras på individnivå om vi ska få veta hur bra skolan egentligen lyckats under treårsperioden.
Jag är väldigt glad över att Annika Eclund och partiets skolpolitiska arbetsgrupp kommit med de här förslagen, och jag tror att de är på rätt väg. Skolpolitiken är viktig för både oss kristdemokrater och för hela Sverige och ska Kristdemokraterna bli ett attraktivt alternativ för väljarna är en tydlig skolpolitik med fokus på kunskap och bildning en förutsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar