Den röda linjens frågor

Att tunnelbanan är ett intressant diskussionsämne för många stockholmare torde vara ställt utom allt tvivel. Idag har båda de stora morgontidningarna var sin artikel om olika aspekter i utvecklingen av tunnelbanenätet.

I Svenska Dagbladet handlar det om planerna på att införa plattformsdörrar, med fokus inte minst på förarnas situation. Ett självmord är alltid en tragedi för den som utför det och de närmast berörda, men ett självmord i tunnelbanan är också en tragedi för den helt oskyldige tunnelbaneföraren och andra människor runt omkring.

I Dagens Nyheter berättar tunnelbaneoperatören MTR:s vd Peter Viinapuu om sina idéer för hur tunnelbanan skulle kunna byggas ut. Utbyggnaden till Nacka verkar ju alla i det här läget vara ganska överens om, men vad är nästa steg?

Idag slår både grön och röd linje i kapacitetstaket i högtrafik. Det går idag inte att få in fler tåg eller speciellt många fler passagerare. Om en förlängning skulle innebära fler resor till centrala Stockholm, som till exempel en utbyggnad till Täby eller Karolinska, trängs de positiva effekterna undan av att andra resenärer inte får plats.

Därför är den nya satsningen på tunnelbanans röda linjen som trafiknämnden och SL planerar så viktig. Ett nytt signalsystem som gör det möjligt med tätare trafik, nya förarlösa tåg som kan ta fler passagerare och gå tätare. I kombination med plattformsdörrar - som möjliggörs av det nya signalsystemet och den automatiserade driften - kan det dessutom antas att säkerheten i tunnelbanan kommer att höjas.

Kanske kan den tätare trafiken med efter uppgraderingen av den röda linjen också skapa möjlighet för förlängningar, som Viinapuu säger, till exempel från Mörby Centrum till Täby Centrum eller från Fruängen till Kungens Kurva. En utbyggd spårväg i innerstaden kan också bidra till att minska trycket i tunnelbanans centrala snitt. Vi får se om effekten blir tillräckligt stor.

Jag är väldigt positiv till en utbyggnad av plattformsdörrar. Inte minst när jag passerar T-Centralen brukar jag reflektera över de farligt trånga och överbefolkade perrongerna. Plattformsdörrar tror jag är ett bra steg för att höja säkerheten i systemet och tryggheten för resenärerna. För att lösa problemet med självmord i tunnelbanan räcker det dock inte med installationer av plattformsdörrar på de hårt belastade stationerna i det centrala snittet. (Och att bygga ut plattformsdörrar i hela systemet torde vara ogörligt, om inte annat så ekonomiskt. I London är det åtta stationer som har plattformsdörrar, i Köpenhamn de underjordiska stationerna.) Även om tekniska hinder utan tvekan har sin roll i det hela, måste suicidpreventionens huvudsakliga fokus vara på helt andra områden.

Mycket av det politiska och mediala fokuset den senaste tiden har varit på planerna på att förlänga den blå linjen från Kungsträdgården till Nacka. Ett enormt stort och enormt dyrt projekt, men förmodligen ett projekt som på sikt kommer att löna sig. Men för tunnelbanesystemets långsiktiga utveckling är de beslut som fattas i samband med upprustningen av tunnelbanans röda linje förmodligen ännu viktigare. Hur ska framtidens tunnelbanetåg se ut? Hur ska de styras? Hur tätt ska de kunna köras? Hur ska logistiken för på- och avstigning kunna fungera smidigt så att stationsstoppen blir korta? Hur ska tillgängligheten för äldre och personer med funktionshinder kunna bli tillräckligt hög? Det finns en rad viktiga frågor som man måste tänka igenom och komma med svar på för att upphandlingen ska bli riktigt bra. För att framtidens tunnelbana ska bli tillräckligt attraktiv för resenärerna.

(För övrigt funderar jag på vad ni tänker när ni läser detta: "Försiktigheten är stor bland partierna i Stockholmslandstinget om man ska glasa in perrongerna i tunnelbanan. Bara Miljöpartiet säger klart ja." Själv gjorde jag misstaget att tro att journalisten hade frågat de sju partierna i landstingsfullmäktige. Men det visade sig att bara tre fick svara på frågan. Hmm.)