På nyårsafton är det förstås kutym att se tillbaka på det år som gått.
I svensk politik kändes år 2012 väldigt mycket som ett mellanår, ett år av väntan. Vi väntade på avgörandet i det amerikanska valet, vilket mer eller mindre slutade i status quo och gjorde att USA:s budget möjligtvis faller över det s.k. "fiskala stupet" med stora automatiska skattehöjningar och nedskärningar redan i morgon och slår i lånetaket bara någon dag senare. Vi väntade på att utvecklingen i krisens Europa skulle klarna, men Europa haltar på som förut, hela tiden på gränsen till total kris men ändå inte riktigt där - och ännu så länge utan ny långtidsbudget för EU.
Med två år kvar till nästa val fanns det gott om tid för Alliansen att åstadkomma viktiga förändringar i samhället, men jag tyckte ärligt talat att det kändes som om reformtempot var relativt lågt - med Stefan Attefalls "bostadsdepartement" på socialdepartementet som viktigt undantag. Centerns nya partiledare Annie Lööf bjöd i sitt tal i Almedalen in övriga allianspartiledare till sitt hem i Maramö för att ge Alliansen en nystart, och det är inte utan att man kan tycka att det kan behövas efter drygt sex år vid makten.
När Alliansregeringen tillträdde år 2006 var det med ett högt - ibland nästan våldsamt högt - reformtempo. Sverige skulle förändras, med jobbpolitiken och arbetslinjen i fokus. Mycket som var bra genomfördes och vi kan se att Sverige hittills klarat sig bättre än flertalet andra länder under den kris som pågått mer eller mindre oavbrutet sedan Lehman Brothers-kraschen, både vad gäller finansiell stabilitet och arbetslöshet.
Men. De grundläggande problemen har inte lösts. Vi har fortfarande en arbetsmarknad där unga, invandrare och personer med funktionshinder har svårt att komma in och komma till sin rätt. Vi har fortfarande en arbetsmarknad där växande företag har svårt att hitta nyckelpersoner för att kunna fortsätta att utvecklas. Vi har fortfarande alldeles för många människor som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden och vi har inte löst dilemmat med att det i framtiden kommer att vara allt färre som måste försörja allt fler.
Det finns utrymme för visioner. Det finns utrymme för politiska lösningar.
Jag hoppas att vi i Alliansen kommer att kunna presentera dem. Kanske i Maramö, kanske senare. Men jag är ärligt talat lite orolig. Opinionsläget gynnar inte saken. Och då tänker jag inte i första hand på att den rödgrönbruna oppositionen har en tydlig majoritet i alla mätningar, utan på det oroande faktum att obalansen inom Alliansen fortsätter att växa. De väljare som för ett par val sedan såg sig som allmänborgerliga ser sig idag som moderata, medan de tre mindre allianspartierna på olika sätt försöker förhålla sig till den moderata dominansen och inte minst den moderata förflyttningen mot politikens grå mittfåra.
En del försök att hitta nya positioner i politiken får en att oförstående ruska på huvudet. Från Centern kommer en rad minnesvärda utspel, men priset tar förmodligen deras idéprogramgrupps förslag om månggifte (eller "antalsneutral äktenskapslagstiftning" som den politiskt korrekta termen väl lyder), en idé som förmodligen går hem bättre i Swaziland än i Annie Lööfs hemtrakter utanför Värnamo. Folkpartiet verkar tänka att lite interna krig i Alliansen ska gynna deras intressen och har blivit allt mindre villiga att komma överens. Jag minns till exempel spelet kring Spårväg syd i landstinget, där det till slut kom att handla om punkt eller kommatecken i en skrivning som skiljde Folkpartiet från övriga allianspartier. Det var uppenbart att Folkpartiet faktiskt inte ville komma överens. Och i mitt eget parti var frågan om att vara tuffare internt i Alliansen en viktig fråga i den strid om partiledarposten som avgjordes vid det extra rikstinget i Västerås i början av året.
Om det fanns ett tydligt och starkt alternativ till Alliansen skulle det finnas anledning att börja räkna med ett maktskifte efter valet. Men det är, dessvärre eller dessbättre beroende på perspektiv, lika illa ställt inom oppositionen. Det är inte så att övriga partier har hittat någon bättre lösning på de viktiga samhällsproblemen. När de gör någonting gemensamt så brukar det sällan handla om någonting konstruktivt utan bara om att stoppa förändringar. Stefan Löfvens jobbpolitik är inte mer innehållsrik än den som Göran Persson förlorade valet på år 2006. Med skillnaden att Löfven skulle behöva samarbeta med ett miljöparti som inte är speciellt intresserat av att samarbeta och ett vänsterparti som jag inte tror att någon egentligen vill samarbeta med. Och så har vi då Sverigedemokraterna, med sin mirakellösning på alla problem: att stoppa invandringen. Vilket förstås är ungefär lika verkningsfullt som blodiglar är mot cancer - det botar inte sjukdomen, men man blir av med viktig livskraft.
Ansvaret för att hitta - eller ta till sig - lösningar på de viktiga, långsiktiga samhällsproblemen måste alltså vila på Alliansen, om vi vill se problemen lösas. Det är viktigt att vinna valet 2014 - men ännu viktigare blir att hitta fram till en politik som med förnyad kraft tar sig an de stora politiska frågorna istället för att bara förvalta det rådande systemet. Mitt nyårslöfte blir att jag aktivt ska försöka bidra till det.
Med det vill jag önska er alla ett gott nytt år och strax bege mig in till staden för lite nyårsfirande i goda vänners sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar