Vad Syrien behöver

I Syrien pågår ett fruktansvärt inbördeskrig. Mer än 100 000 döda och miljoner människor på flykt är ett direkt resultat. De materiella skadorna är enorma och de immateriella ännu mycket större. Det Syrien som jag minns från min backpackerresa i landet för 10-15 år sedan finns inte mer. Hur får man stopp på kriget och förstörelsen? Hur hittar man en väg framåt?

Det är kanske inte så underligt att teve och tidningar fylls av artiklar och reportage om Syrien, och inte minst om vad olika världsledare tycker och tänker om Syrien. Bilderna som kablas ut är fruktansvärda. Ett handlingsförlamat FN, där de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna Ryssland och Kina blockerar ett ingripande, har ökat frustrationen. Efter gasattacken mot civila i utkanten av Damaskus den 21 augusti, som USAs utrikesminister John Kerry och många med honom anser utfördes av den syriska regimen, har trycket på enskilda länder, inte minst USA, att ingripa även utan FN-mandat ökat väsentligt. Men från Rysslands sida verkar man vilja tro att attacken utfördes av oppositionella.

På sätt och vis är ju inte det mer orimligt än att den skulle utförts av regimen just när FN-inspektörer var i landet för att undersöka uppgifter om att regimen använt kemiska vapen. Men kanske tänkte man att det var ett extra bra tillfälle eftersom ingen skulle tro att man var så dum att man gjorde det just då? Jag vet inte.

Och kanske är det inte så viktigt egentligen. Betydligt viktigare är vad man vill uppnå och hur man kan nå detta mål. Vi har under senare år sett ett antal olika varianter när olika diktatorer i Mellanöstern störtats. I Irak skedde det genom en massiv bombattack följd av en fullskalig markinvasion och en långvarig ockupation. I Libyen gjorde man intensiva bombanfall. I Egypten och Tunisien föll regimerna utan yttre militära insatser utan Västs inblandning inskränkte sig till diplomati och avskuret bistånd.

Tillvägagångssättet har alltså varit väldigt olika. Men resultatet har tyvärr blivit oroväckande lika. Mellanösterns diktaturer omvandlas inte i en handvändning till moderna demokratier med respekt för mänskliga rättigheter. Våld och laglöshet fortsätter. Fredliga minoriteter som ländernas kristna befolkning tvingas fly sina hemländer.

Representanter för unga ortodoxa och katoliker i Sverige skriver i en gripande artikel om några av de händelser som inträffat i Syrien på senare tid och just idag rapporterar finska YLE (på svenska) om hur militanta islamister intagit den underbara lilla kristna bergsbyn Ma'aloula norr om Damaskus, en av få där man fortfarande talar västarameiska, det språk som Jesus talade. Förföljelsen, fördrivningen, ja, rentav folkmordet, på kristna i Mellanöstern pågår just nu, precis som SvD:s ledarskribent Ivar Arpi i ett par artiklar berättat om. Det är bra att svensk kristenhet står enad i protesterna, men det räcker förstås inte. Varken Assad eller hans motståndare bryr sig speciellt mycket om vad kristna uppe i det fjärran Norden tycker och säger.

Frågan är då vad lösningen är. I USA verkar många, med president Obama och hans utrikesminister i spetsen, förorda ett militärt angrepp på distans, det vill säga ett begränsat flygangrepp utan någon efterföljande markinvasion. Men ett militärt angrepp är inte en lösning, möjligtvis ett redskap för att nå en lösning. Först måste man komma fram till vad man vill uppnå.

Vill man få bort Bashar al-Assad och hans huvudsakligen alawitiska Baathsocialistiska diktatur? Det tror jag att man måste om man vill komma framåt. Men att plocka bort diktatorn räcker inte för att ge en god framtid, kan vi konstatera efter att ha sett Saddam Hussein, Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Moammar Khadaffi falla. De ersätts antingen av en härskare av liknande snitt eller, har det visat sig, av en muslimsk fundamentalistregim med minst lika begränsad entusiasm för mänskliga fri- och rättigheter. Stödet för demokrater av den västerländska sorten är uppenbarligen relativt begränsad.

Bortsett från mänskliga fri- och rättigheter måste en ny regim skapa stabilitet och goda förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Om polisen och jobben är viktiga frågor i valen i Sverige, är det förstås inget mot hur viktiga de är i Egypten eller Irak, där våldsbrott och terrordåd idag tyvärr är vardag och arbetslösheten skyhög. Frågorna hör dessutom ofta ihop. Turismen är eller skulle kunna vara en viktig källa till intäkter i de flesta länder i Mellanöstern - i Tunisien och Egypten har den varit det sedan länge. Men väldigt få turister väljer att åka till ett land där de inte kan känna sig trygga. Ett tryggt rättssamhälle kan därför bli en avgörande faktor för ekonomisk tillväxt.

Att bygga en demokrati baserad på mänskliga fri- och rättigheter och ett tryggt rättssamhälle som på sikt ger ekonomisk tillväxt är betydligt mer komplicerat än att bomba militära (eller för den delen civila) mål i Syrien. Många känner sig tveksamma till om Obama verkligen har den plan som behövs, inklusive kristna ledare både på vänster- och högerkanten i USA, påven och ledande arabiska kristna. Planerar han ens att använda rätt verktyg?

En sak är säker. Som Bitte Hammargren säger i Svenska Dagbladet: "Syrien blir aldrig vad det har varit". Den charmiga blandningen av olika kulturer sida vid sida i städer som Aleppo, där de mysiga gamla armeniska kvarteren och de moderna, kosmopolitiska kristna kvarteren bara låg ett stenkast från den underbara gamla souqen i de muslimska kvarteren. Jag vet inte hur mycket som finns kvar idag, men souqen är i alla fall förstörd, det har rapporterats. Eller olikheterna mellan det strängt muslimska Hama i Syriens centrala delar och den världsvana hamnstaden Latakia i den alawitiska folkgruppens hjärtland. Kan de någonsin försonas efter det sekteristiska inbördeskrig som pågår idag? Jag hoppas ju - för i den försoningen finns vägen framåt som gör det möjligt att bygga ett land med fred och välstånd. Och det är vad Syrien behöver.

I färdtjänstens kundtjänst - i väntan på Obama

Som politiker är man naturligtvis nyfiken på hur det ser ut ute i den verklighet som man är med och beslutar om. Idag ägnade jag ett par timmar åt att sitta och lyssna med i samtal till Färdtjänstens kundtjänst, som hanterar bland annat hanterar resegarantiärenden, närtrafikbokningar, fakturafrågor och vanliga frågor och klagomål. Det var spännande att se den bredd av frågor som kundtjänstpersonalen behövde hantera, och hur skickligt och professionellt de skötte det.

Jag lyssnade ett par resegarantiärenden, där taxi av ett eller annat skäl hade schabblat bort beställningen. I ett av fallen påfördes taxibolaget en kontrollavgift. Det är förstås oerhört viktigt att taxin kommer på den tid som är bestämd - och att chauffören ringer ifall det uppstår förseningar, som det ju ibland gör i Stockholmstrafiken. Ibland funkar det inte, då måste vi sända en tydlig signal att det inte är okej. Kontrollavgiften är här ett viktigt instrument.

Några samtal handlade om fakturafrågor, vilka räkningar som var betalda eller inte. Ett antal handlade om beställningar eller avbokningar av resor med närtrafiken, några om sjukresebeställningar. Det mest spännande var kanske en rikssjukresebeställning från Sahlgrenska i Göteborg. Jag hade inte ens reflekterat över att vi gör sådana, men det är förstås en naturlig konsekvens av rikssjukvården och att vissa former av avancerad sjukvård bara utförs på ett eller ett par sjukhus i landet, till exempel Skåne eller Göteborg.

Många av samtalen handlade om president Obamas besök i Stockholm och vilka konsekvenser det kommer att ha för färdtjänst- och sjukresor. Eftersom tre av Stockholms akutsjukhus och väldigt många andra sjukhus och specialistkliniker ligger i eller alldeles utanför innerstaden, är det inte minst väldigt många sjukresekunder som påverkas. Vi får verkligen hoppas att inga akuta problem uppstår på grund av avspärrningarna.

Något som slog mig var hur positiva väldigt många av de som ringde var till färdtjänsten. Man berättade hur nöjda man var. De som ringer mig som politiker gör det väldigt sällan för att berätta om hur bra det fungerar, så det var roligt att höra kundundersökningsstatistikens fina nöjdhetssiffror få röst. Samtidigt får varken kundtjänst eller färdtjänstverksamheten slå sig till ro. Vi måste hela tiden arbeta för att bli bättre - minska antalet försenade körningar, minska antalet långa väntetider i kundtjänstväxeln (där det under mitt besök ofta bara tog några sekunder innan någon tog samtalet).

Smarta pendelbåtslösningar hör framtiden till

Vi kristdemokrater gillar pendelbåtar. Och det gör medierna också. Den här veckan har jag fått berätta om det beslut om två nya pendelbåtslinjer som trafiknämnden fattade igår i både Metro och Res- och trafikforum, plus att både SVT:s och TV4:s regionala nyhetssändningar uppmärksammat nyheten. När jag läste tidningen i morse fick jag se att vårt arbete för pendelbåtstrafik till och med uppmärksammades på Svenska Dagbladets ledarsida.

Alla håller inte med om att pendelbåtar är en bra idé. Många lever med en förlegad bild av hur båttrafiken i Stockholm kan fungera, baserad på tunga och långsamma fartyg, nästintill kvar i ångbåtseran. Vår kristdemokratiska vision för pendelbåtstrafiken är något helt annat. Jag skriver lite grann om det på vår hemsida idag, och har tillsammans med Stig Nyman och Michael Stiernström också skrivit ett par debattartiklar i ämnet i sommar.

Moderna, lätta, snabba och miljövänliga katamaraner ger många fördelar jämfört med ännu fler fordon på redan hårt ansträngda spår och vägar. Pendelbåtar är inte lösningen med stort L för Stockholms trafikinfarkt, men blir ett viktigt bidrag till att minska trycket på vissa sträckningar. Det beslut som trafiknämnden fattade igår pekade tydligt ut två sådana sträckningar där vi nu vill få igång pendelbåtstrafik, nämligen mellan Ekerö och Gamla stan samt mellan Ulvsunda och Södersjukhuset.

Fortsättning lär följa. För smarta pendelbåtslösningar hör framtiden till.

Mer omsorg, mindre byråkrati

I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver äldreminister Maria Larsson (KD) tillsammans med fyra andra kristdemokrater om att Socialtjänstlagen borde ändras så att kommunerna får möjlighet att erbjuda äldreomsorg utan biståndsbedömning.

Den hälsosamme ekonomisten, en blogg som ofta uttrycker kloka synpunkter, "hissar varningsflagg" för förslaget. Och jag kan förstå oron, för om alla äldre skulle begära lika mycket äldreomsorg som de som idag har mest skulle systemet haverera på nolltid. Ja, det räcker med att tio procent av de äldre skulle göra det så skulle inte kommunerna ha råd.

Men jag tror ärligt talat inte att det finns någon större anledning till oro.

Dels handlar förslaget om att ge kommunerna möjlighet, dvs det föreslås inte att kommunerna ska ge äldreomsorg utan biståndsbedömning utan att det ska bli möjligt att inom hela eller delar av verksamheten öka valfriheten på detta sätt. Naturligtvis skulle ingen ansvarsfull kommunpolitiker låta kostnaderna skena okontrollerat.

Dels har förslaget i praktiken redan testats i en rad kommuner. En ändring i socialtjänstlagen skulle innebära att kommunala beslut som idag är i en juridisk gråzon, skulle bli tydligt lagreglerade. Föregångskommunen på området är Linköping, som tillämpat ett liknande system i många år för delar av sin äldreomsorg. Idag tror jag att man där talar om "förenklad biståndsbedömning", vilket innebär att en biståndsbedömare godkänner brukarens beställning av till exempel hemtjänstinsatser.

I Huddinge har vi också för något år sedan infört förenklad biståndsbedömning för vissa hemtjänstinsatser. Bakgrunden var att biståndsbeslut om snöröjning krävde en orimligt stor arbetsinsats för våra biståndsbedömare. Byråkratin kostade nästan lika mycket som snöröjningen. När vi ändå höll på beslutade vi oss för att även erbjuda förenklad biståndsbedömning för trygghetslarm och serviceinsatser som städning och hjälp att handla. Tanken att en socionom ska besluta om 80-åringar är tillräckligt sköra för att ha behov av ett trygghetslarm känns inte riktigt rimlig.

Men begreppet förenklad biståndsbedömning finns förstås inte i Socialtjänstlagen så vi är inte säkra på vad lagen egentligen tillåter. Den lagändring som Maria Larsson och Kristdemokraternas äldreomsorgsgrupp föreslår skulle undanröja sådana frågetecken och ge kommunerna möjlighet att minska byråkratin för att istället fokusera på själva omsorgen om de äldre. Det tycker jag är en vettig inställning.

Adaktusson, Busch Thor och Anefur

Att Lars Adaktusson föreslås toppa Kristdemokraternas valsedel till EU-parlamentet kommer nog inte som någon överraskning. Provvalsresultatet från i våras talar sitt tydliga språk: Lars har ett oerhört starkt stöd i partiet, och efter att ha samtalat med honom om EU-politik och uppdraget som parlamentariker och även lyssnat på honom i olika offentliga sammanhang känner jag också en trygghet i att han också förtjänar detta starka förtroende.

När Kristdemokraternas nomineringskommitté idag avslöjade sitt förslag till topp 3 på Europaparlamentslistan kanske intresset är större för vilka vi valt att placera på platserna 2 och 3. Ebba Busch Thor, ungt, färgstarkt och verbalt slagkraftigt kommunalråd i Uppsala, föreslås som tvåa på listan, och Michael Anefur, som i sitt CV bland annat kan skriva riksdagsledamot, kommunalråd i Kristianstad och statlig hemlöshetssamordnare, som trea.

Valet till EU-parlamentet är alltid oerhört viktigt, men nästa år kommer det att vara viktigare än vanligt, eftersom det blir upptakten inför valen till riksdag, landsting och kommun några månader senare. Därför känns det bra att kunna presentera en så stark och slagkraftig topptrio för vår valsedel.

Trafikdebatt i Almedalen

Just nu pågår Almedalsveckan i Visby. Ja, här i stan kallar de bofasta den kanske snarare "politikerveckan" för Almedalsparken finns ju faktiskt här varje vecka året om... Hur som helst, det är ett fantastiskt tillfälle att knyta kontakter och att förkovra sig på alla de tusentals seminarier som genomförs. För egen del händer det någon enstaka gång att jag medverkar i olika programpunkter. Igår gjorde jag årets insats när jag deltog i ett seminarium om trafiken som Jordens Vänner arrangerade. 

Jag tyckte att det i sammanhanget var intressant att presentera det arbete som vi gör i Huddinge kommun, eftersom det är en av de få kommuner där kristdemokraterna faktiskt har ansvar för samhällsbyggnadsfrågor och trafik.

I Huddinge fattade vi nyligen beslut om en trafikstrategi som i korthet säger att all samhällsbyggnad ska utgå från gång, cykel och kollektivtrafik som grund. Det är ett gigantiskt skifte i en kommun som under många decennier byggts med bilen som grund. Huddinges befolkning har femdubblats under bilens storhetsepok sedan 1950. Samhällsplaneringen har - lite elakt uttryckt - präglats av villamattor och miljonprogramsförorter utslängda på en åker. Det är inte en slump att kommunen har norra Europas största externhandelsområde, Kungens kurva. Ni förstår utmaningen!

Trafikstrategin påverkar hur och var vi bygger, hur vi planerar gång- och cykelvägar och förstås all annan infrastruktur.

Vi har också av trafiksäkerhetsskäl genomfört hastighetsbegränsningar i det kommunala vägnätet, först till 30 på alla lokalgator i bostadsområden, sedan en sänkning till 40 respektive 60 på övriga kommunala vägar.

Men samtidigt som det finns en ny vision av vilket samhälle vi skulle vilja bygga för framtiden, måste vi utgå från den verklighet som vi befinner oss i och den bebyggelse som skapats under de senaste hundra åren (då kommunen i stort sett byggts från scratch). Bilen kommer under överskådlig framtid att vara oundgänglig för många Huddingebor. Vi har påbörjat förändringen, men den kommer att ta tid.

Det gäller att prioritera rätt.

Det finns många punkter där jag som kristdemokrat ligger ganska nära det som Jordens Vänner arbetar för. Men det finns också frågor där vi tydligt skiljer oss åt. En av dessa frågor handlar om priset på kollektivtrafik. Jordens Vänner vill att den ska vara gratis. Kristdemokraterna menar att det är pengar i sjön om målet är att vi ska få bilister att välja kollektivtrafiken. Enligt Jonas Eliasson, professor på KTH,  ger forskningen oss fullt stöd i detta. Det kostar väldigt mycket pengar att göra kollektivtrafiken gratis, samtidigt som det som skulle få bilister att istället välja kollektivtrafiken är satsningar på snabbare, smidigare, tryggare och bekvämare kollektivtrafik. Det är där vi måste satsa våra begränsade resurser om vi vill ha verkliga resultat i form av minskade utsläpp av klimatgaser och miljöföroreningar.

Och det är också det som Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting väljer att prioritera. Bättre bussnät med ökad framkomlighet, utbyggt spårvägsnät, utbyggd tunnelbana med högre turtäthet, ökad turtäthet och komfort på lokalbanor och i pendeltågstrafiken. Tillsammans med övriga Alliansen genomför vi nu en gigantisk satsning på bred front för att skapa en snabbare, tryggare, bekvämare och mer kapacitetsstark kollektivtrafik. Då kan vi använda kollektivtrafiken för att verkligen utmana och minska privatbilismen. Att istället satsa de pengarna på gratis kollektivtrafik vore ett slag i luften.

Ett steg närmare tunnelbaneutbyggnad

Idag publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av regeringens tunnelbaneförhandlingspersoner H G Wessberg och Catharina Håkansson Boman, där de drar upp huvuddragen av vad de har tänkt föreslå när det gäller tunnelbaneutbyggnad i Stockholm. Det handlar om tre förslag: en förlängning av tunnelbanans blå linje till Nacka med en avgrening till Gullmarsplan och konvertering av Hagsätralinjen till blå tunnelbana, en förlängning av tunnelbanans blå linje från Akalla till Barkarby och en linje mellan Odenplan och Hagastaden (Nya Karolinska Solna).

Om finansieringen säger de inte så mycket mer än att de räknar med att Stockholmspaketet ska kosta cirka 17 miljarder kronor och att en förutsättning är att staten, kommunerna, landstinget och privata aktörer är med och betalar. Ökade intäkter från trängselskatterna sägs vara en avgörande del i det hela. Därför ska det bli väldigt intressant att lyssna på ett seminarium på KTH i eftermiddag om just hur systemet med trängselskatter bör utvecklas. Oavsett hur man vänder och vrider på det hela kommer det i alla fall att bli stockholmarna som kommer att få betala för kalaset. Inte bara kommunal-, landstings- och trängselskatt bekostas ju av stockholmarna, utan även en mycket stor del av det statliga skatteintaget.

Är prioriteringarna rätt då? Ja, i huvudsak tycker jag nog det, även om det finns en del saker att jobba på.

För oss kristdemokrater har tunnelbaneutbyggnaden till Nacka och konverteringen av en av de gröna linjerna till blå absolut högsta prioritet. Genom att bygga ut tunnelbanan till östra Södermalm, Hammarby sjöstad, Sickla och Nacka skapar vi helt nya resmönster och resvägar i ett mycket tättbefolkat område, där det i framtiden kommer att byggas ännu mycket mer. När en av de gröna linjerna blir blå kan kapaciteten till stan från Skarpnäck, Farsta och Hagsätra öka med 50 procent, vilket möjliggör mer bostadsbyggande och gör kollektivtrafiken till ett mer konkurrenskraftigt alternativ till bilen.

En förlängning till Barkarby känns fullt genomförbar. Jag tycker kanske inte att man i de utredningar som jag sett riktigt gått igenom alla de möjliga alternativen på sträckan än för att man ska se hur den mest optimala lösningen ska se ut. Hur ska man till exempel se till att Barkarby handelsområde får en bra kollektivtrafik? Idag är området helt uppbyggt med bilen som grund men det är inte framtidens melodi - eller bör i alla fall inte vara det! Man behöver också redan idag se på hur en framtida spårutbyggnad till Viksjö ska kunna lösas på ett smart sätt.

Mest tveksamhet känner jag kanske när det gäller förslaget att bygga ut tunnelbana till Hagastaden genom ett tredje spår från Odenplan. Jag tolkar det som att man förordar förslaget om en skyttel mellan Odenplan och Hagastaden som ska gå på ett enkelspår vid Odenplan utan möjlighet till förlängning söderut. Det känns som en ganska begränsad lösning. Frågan är om inte de miljarderna skulle kunna användas smartare. Jag är mycket positiv till tunnelbana till Hagastaden, men jag ser två huvudproblem med det här förslaget.

För det första skulle en skyttel mellan Odenplan och Hagastaden innebära att alla som inte har sin utgångspunkt vid någon av dessa två stationer behöver göra ett byte. Kommer man inte från pendeltåget (som ju från år 2017 kommer att ha en station vid Odenplan) eller tunnelbanans gröna linje behöver man göra två byten. Varje byte tar tid och minskar kollektivtrafikens attraktivitet. Det finns andra lösningar som skulle minska antalet byten för flertalet resenärer.

För det andra skulle linjen ha för låg kapacitet och inbyggda begränsningar som gör att den inte kan byggas ut. Söderut skulle det vara tekniskt omöjligt att bygga vidare på linjen eftersom den ligger i samma plan som den befintliga gröna linjen. Man kan alltså inte använda den för den nya förbindelse över Saltsjö-Mälarsnittet väster om Gamla stan som förr eller senare kommer att behövas. För det andra skulle linjen som mest kunna köras i femminuterstrafik, eftersom tågen vid Odenplan är tänkta att gå i enkelspårstrafik. Det är inte optimalt - speciellt inte om man tänker sig att bygga vidare trafiken norrut, till Solna centrum, Arenastaden och vidare mot Täby och Arninge, som jag vet att man skisserat på.

Om man ändå planerar för en ny tunnelbanelinje känns det väldigt dumt att skapa den typen av begränsningar. Som jämförelse kan man nämna några exempel från andra moderna, automatiska tunnelbanesystem: i Toulouse kan tunnelbanan gå var 65:e sekund, i Rennes var 90:e och i Köpenhamn varannan minut. En modern tunnelbanelinje som bara kan gå var 5:e minut känns som en anakronism redan när den planeras.

Förhandlingspersonernas debattartikel är ett steg på vägen mot en framtida tunnelbaneutbyggnad. Än så länge återstår dock mycket. Jag hoppas att man under den processen också ska kunna komma till rätta med en del skönhetsbrister i det nu presenterade förslaget - och förstås att vi tillsammans ska kunna hitta finansieringslösningar som är rimliga och ger förutsättningar för en snabb utbyggnad av kollektivtrafiken i Stockholm.

Bloggar: Christer G Wennerholm, Sten Nordin, Birgitta Rydberg, YIMBY

Budgetdebatt med schweizerosthål

Igår var det budgetfullmäktige i Huddinge, en maratonföreställning där vi till sist klubbade budgeten vid niotiden på kvällen, elva timmar efter att sammanträdet inleddes. De flesta andra ärenden fick skjutas upp till fortsättningssammanträdet ikväll.

Under den långa debatten blev det väldigt tydligt att alla de fem oppositionspartiernas budgetförslag var lika fulla av hål som en schweizerost. Själv debatterade jag med Sverigedemokraternas Arnold Boström om de åtta miljoner som de utan några som helst besparingsförslag drog bort från Socialnämndens redan ansträngda budget. Vad ska man spara på? Nästan hela verksamheten är ju lagstyrd, kommunen kan inte säga nej till att ge hjälp till personer med funktionsnedsättning eller ge försörjningsstöd till den som enligt lagen ska få det. Vad blir det kvar att spara på? Förebyggande arbete för att stödja familjer? Fältassistenter? Svaret var att de inte tänkte spara alls utan låta Socialnämnden gå med underskott utöver budget. En direkt oansvarig inställning.

När det gällde de rödgröna partiernas budgetförslag så var de radikalt olika och det är svårt att se hur de skulle kunna samarbeta vid en eventuell valseger. Jag undrar om sossarna ens själva önskar samarbeta med vänsterpartister som säger nej till nödvändiga it-satsningar eller miljöpartister som föreslår besparingar som skulle göra att man var tvungna att sparka en massa folk på planavdelningen.

På barnomsorgens område var de i alla fall överens om att de skulle utvidga rätten till förskola till 30 timmar och avskaffa vårdnadsbidraget. Hur de skulle finansiera det hela kunde de däremot inte redogöra för. Om man utökar tiden i förskolan tycker vi att man också borde öka personalstyrkan. För detta ändamål avsatte de rödgröna partierna på sin höjd någon miljon, vilket inte alls räcker om man vill bibehålla kvalitén. Tycker man att barngrupperna redan idag är i största laget skulle den finansieringen göra läget ännu betydligt sämre. Här visade förskolenämndens ordförande Jelena Drenjanin med väldigt stor tydlighet hur orealistiska de rödgröna budgetarna var.

Och som lök på laxen tänkte de alla ta bort vårdnadsbidraget över en natt. Idag är det ungefär 80 familjer som använder det i kommunen, till en kostnad om 2,9 miljoner kronor. Skälet till att man vill avskaffa vårdnadsbidraget säger man är att alla barn behöver förskolans pedagogiska verksamhet. Rimligen borde man då också avsätta pengar för förskola åt dessa 80 barn. Men det gör man inte. Socialdemokraterna avsatte 1 miljon kronor till fler platser i förskolan, men förskola för 80 barn skulle kosta mellan 5 och 8 miljoner kronor, plus lokalkostnader. Vänsterpartiet var ännu sämre. Kristdemokraternas kommunalråd Tomas Hansson drev på ett väldigt pedagogiskt sätt hem poängen. De rödgröna budgetförslagen var helt orealistiska.

Som tur är stannade de dock som budgetförslag, eftersom majoriteten förstås vann alla omröstningar. Vårt budgetförslag var kanske inte världens mest kreativa och nyskapande, det var inte de stora visionernas budget (även om jag är stolt över den satsning på investeringar i parker och lekplatser som ska genomföras med början nästa år och många av de andra satsningarna). Men med ett tufft budgetläge på grund av de stora kostnadsökningarna på grund av befolkningsökningen, relativt svag skatteutveckling och ett omlagt skatteutjämningssystem som drabbar Huddinge hårt fanns helt enkelt inte utrymme för så mycket nyheter, framför allt inte kostnadskrävande sådana. Istället lade vi en realistisk, ansvarsfull men något tråkig budget. För det var det bästa möjliga för Huddingeborna.