Maxgräns för förskolans barngrupper?

En moderat arbetsgrupp vill att tolv barn ska vara en maxgräns i en småbarnsgrupp i förskolan, rapporterar Svenska Dagbladet. Det är positivt, men samtidigt ganska förvånande. I valet 2006 var Kristdemokraterna ensamma om att ha tydliga krav på det här området, och Moderaterna har tidigare snarast varit de tydligaste nej-sägarna.

Men fakta talar förstås för ett tak. Det handlar inte bara om antalet pedagoger per barn, utan antalet människor i sig är en viktig faktor för barnets trygghet. Jag vet att det inte är så lätt att åstadkomma i praktiken - speciellt inte i en kommun som Huddinge, med en explosiv befolkningsökning och då inte minst vad gäller antalet småbarn - men inriktningen måste vara tydlig: Barngrupperna måste bli mindre.

Allt om barn

Kostsam barnsjukvård på Karolinska

Barnsjukvården på Karolinska universitetssjukhuset är betydligt dyrare än såväl den på Sachsska på Södersjukhuset som vid Lunds universitetssjukhus, rapporterar Svenska Dagbladet idag. När man gör en allmän jämförelse vad gäller epilepsi- eller diabetesvård är man mer än dubbelt så dyra som på Södersjukhuset, och av artikeln framgår att de här kostnadsskillnaderna kvarstår även om man tar hänsyn till den forskning och utbildning som bedrivs vid Karolinska: samma behandling kan vara tiotusentals kronor dyrare på Karolinska.

Det finns anledning att befara att Karolinskas kostnader ligger väldigt högt även på många andra områden. Det är naturligtvis bra att Karolinska Institutet och Karolinska universitetssjukhuset bedriver världsledande forskning inom det medicinska området. Det är bra för Stockholm, för Sverige och för mänskligheten. Men om det samtidigt innebär att skattebetalarna i Stockholms län får betala mycket mer än andra för samma vård och att mer vardaglig vård ständigt tvingas till hårda sparbeting måste man förstås vara beredd att ompröva den ersättning som Karolinska Universitetssjukhuset får.

Forskning och utbildning är ju dessutom egentligen statens uppdrag, inte landstingets. De merkostnader som forskning och utbildning medför borde därför belasta ett annat konto. Därutöver borde inte Karolinska Universitetssjukhuset få en högre ersättning från skattebetalarna än andra vårdutförare, på samma sätt som den ena vårdcentralen ska få samma ersättning som den andra för samma utförda tjänst.

Vi har en bit att gå innan vi kommer dit, men riktningen måste vara klar. Inga in-blanco-checkar till någon sjukvårdsenhet, oavsett hur namnkunnig den är, utan ersättningen ska följa prestationen.

SvD

Daniel ny kommunstyrelseordförande

Så var det då till sist klart: Daniel Dronjak Nordqvist (m) blir ny kommunstyrelseordförande i Huddinge från och med årsskiftet. Man skulle kunna dra växlar på att det är en rejäl föryngring - Daniel är med sina 35 år mer än 30 år yngre än Bosse Trygg, som han efterträder - men den allra tydligaste signalen är nog trots allt att Moderaterna och majoriteten i Huddinge fortsätter på den framgångsrika väg vi har varit inne på de senaste åren. Daniel har samarbetat nära med Bosse Trygg under de år som han lett Moderaterna, först i egenskap av politisk sekreterare och sedan maktskiftet 2006 som kommunalråd. De har säkert haft olika åsikter vid åtskilliga tillfällen, men jag har inte sett några tecken på annat än att samarbetet dem emellan har fungerat bra, mycket bra. Vi ska alltså inte förvänta oss några dramatiska förändringar. Och det är bra. Vi är på rätt väg; den kommunala servicen förbättras, ekonomin är välskött och skatten har hittills kunnat sänkas två gånger under den här mandatperioden. Huddinge håller på att bli en bättre kommun att leva, bo och verka i. Det viktigaste just nu är att den positiva utvecklingen inte bryts av ett maktskifte vid valet 2010 utan att vi i lugn takt ska kunna fortsätta forma kommunen i rätt riktning.

Newsdesk Dagens Samhälle SvD GP

Dryga böter gör mig gnällig

Som kommunpolitiker i Stockholms kranskommuner längtar man emellanåt efter att allt det bra man gör ska uppmärksammas, men som mediesituationen ser ut är medieskuggan för en kommun som Huddinge - befolkningsmässigt ungefär lika stor som Sundsvall eller Gävle - nästan helt kompakt. Och när vår lokala gratistidning Mitt i Huddinge väl skriver om någonting politiskt är det sällan positivt.

Jag plockade veckans nummer på vägen till bussen hem från kontoret idag. En artikel handlar om äldreomsorg. Rubriken är "Huddinge måste böta halv miljon" och handlar om en dom i kammarrätten där Huddinge kommun döms att betala 460.000 kr. Den enda person som intervjuas är jag. Kul.

Visst kan man konstatera att kvinnan som artikeln handlar om fick sitt biståndsbeslut när socialdemokraterna fortfarande styrde och de fortfarande hade makten när hon borde ha fått sitt behov tillgodosett av kommunen (även om det förstås inte framgår av artikeln).

Visst kan man också konstatera att kvinnan under tiden hon väntade på en plats i Huddinge bodde på ett äldreboende i sin hemkommun Mullsjö. Man kan också konstatera att hon ska ha fått ett erbjudande om plats i kommunen, men tackat nej till det - även om dokumentationen av detta brister.

Vi har sedan den nuvarande, borgerliga majoriteten kom till makten lagt ner mycket arbete för att få rutinerna för dokumentation att fungera - i biståndshandläggningen, vid platserbjudanden och ute på enheterna som utför vården och omsorgen. Idag fungerar det - om inte perfekt, så åtminstone väldigt mycket bättre än tidigare.

Vi har också sett till att alla får erbjudande om plats inom tre månader från biståndsbeslutet - oavsett om vi har budgeterat för det eller inte. Så uppfattar jag inte att det var tidigare.

Det hade känts rimligt att jag fått ta åt mig lite av äran över att det faktiskt fungerar bra idag. Istället hängs man ut i tidningen för att det inte fungerade när vi kom till makten. Det känns orättvist. Men man får väl hoppas att väljarna ser bortom mediebilden och kan konstatera att saker och ting faktiskt utvecklas åt rätt håll inom äldreomsorgen.

Så där, nu har jag fått gnälla av mig lite. Jag hoppas att ni stod ut med det. I morgon är en ny dag. Då ska vi fortsätta förbättra äldreomsorgen i Huddinge. Förhoppningsvis kommer vi så småningom få beröm för det.

Samarbete eller sönderfall?

Om det stämmer, som diverse media rapporterar idag (SvD, SvD, DN), att Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet gemensamt bestämt sig för att köra över Kristdemokraterna i frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning, signalerar det mycket tydligt att allianssamarbetet har kommit in i en ny fas: sönderfall. För om det är okej att köra över Kristdemokraterna i en verkligt central fråga för partiet, finns det naturligtvis ingen som helst anledning för Kristdemokraterna i riksdag och regering att inte komma överens med oppositionen i andra frågor.

Om inte de fyra partierna i Alliansen kan komma till en överenskommelse som är okej för alla parter får man väl helt enkelt göra som med kärnkraftsfrågan: vänta med den till nästa mandatperiod. Det finns ingenting - ingenting! - som tyder på att ändringen av äktenskapslagstiftningen är akut. Att försöka forcera fram en snabb förändring av grunderna för en lagstiftning baserad på tusentals år av tradition och beprövad erfarenhet känns fullständigt onödigt.

Jag hoppas fortfarande på att Fredrik Reinfeldt ska visa att han vill vara en samarbetsledare för Alliansen under hela den här mandatperioden. Det enda sättet han kan göra det på är att stoppa sönderfallet - och det enda sättet han kan stoppa sönderfallet på är genom att regeringen inte lägger fram något förslag som går på tvärs mot Kristdemokraternas ideologiska övertygelse.

Smaker man minns

Igår var jag på bokreleaseparty på Långbro värdshus. Jag måste erkänna att jag inte är någon stor kokboksentusiast, men "Smaker man minns" känns som något så ovanligt som en kokbok som faktiskt behövs. Konceptet är att låta finkrogskockar göra prisvärd mat som passar för äldre människor. Ibland har man inom äldreomsorgen haft ett alldeles för industriellt tänkande vad gäller maten - det har handlat mer om kemi och logistik än om hur maten smakar och ser ut. Tre Stiftelser, som driver äldreboenden i Göteborg, har vänt på det tänkandet och verkligen satsat på maten. De smakprov som bjöds på igår på Långbro värdshus var fantastiskt goda, och nästa gång jag är i Göteborg ska jag försöka få in ett besök på någon av restaurangerna som är öppna för allmänhten på Tre Stiftelsers olika äldreboenden. Matsedlarna ser verkligen inbjudande ut.

Vad ska hända med fritidshemmen?

Barngrupperna i Stockholms stads fritidshem har de senaste 15 åren fördubblats, enligt en ny rapport som Svenska Dagbladet hänvisar till. Om man undersökte saken skulle man förmodligen hitta liknande siffror runt om i länet och landet.

Vad ska hända med fritidshemmen? kan man fråga sig.

Ett scenario som jag skulle vilja att vi undersökte är ett utvecklat samarbete med föreningslivet, inte minst idrottsföreningarna. Många barn spelar idag fotboll, handboll eller innebandy. De rider, simmar och friidrottar. Jättebra! Men som det ser ut nu ska all den här frivilliga idrotten ske efter skolan och fritids. Tiden som föräldrar och barn tillbringar tillsammans handlar ofta om att skjutsa runt dem till olika aktiviteter.

Om fotbollsträningen istället var en del av fritids, i fotbollsklubbens regi, skulle kanske trycket på fritidspedagogerna minska samtidigt som föräldrar och barn kunde få mer kvalitetstid tillsammans. Jag inser förstås att det här inte skulle kunna genomföras utan vidare. Det skulle kräva förändringar hos såväl skolor och fritidshem som hos idrottsföreningarna. Tränare som försöker kombinera ett åtta-till-fem-jobb med barnens idrott hamnar i kläm. Det skulle också bli nödvändigt att göra omdisponeringar av planer och andra idrottsanläggningar.

Men jag tror att det finns så stor positiv potential att det ändå är värt att titta på. Livspusslet måste lite lättare att lägga för både föräldrar och barn.

Drömmen om Stockholm

–Tidigare har vi utgått från att det är arbetstillfällen som driver människor att flytta hit. Men nu ser vi i allt högre grad att det är utbud och livsstil som får folk att flytta till storstaden – och med människorna följer jobben, säger Jonathan Metzger, projektledare för en ny rapport från landstingets regionplane- och trafikkontor, rapporterar Svenska Dagbladet.

Det som förvånar med utredarens uttalande är inte insikten om att det är "utbud och livsstil" som lockar människor att flytta till storstäderna idag, utan det faktum att det verkar vara en nyhet. Men även om det skulle vara en nyhet för stadsplanerare så tror jag inte att det är någon ny företeelse. Tvärtom har stadens lockelse alltid varit större än bara längtan efter pengar. Ekonomiska incitament i all ära, men vi människor är och har alltid varit mer än så. Staden symboliserar möjligheter på alla livets plan, inte bara det ekonomiska, och det tror jag att man skulle upptäcka även om man studerade motiven bakom inflyttningen till Stockholm under såväl 1800-tal och 1900-tal som i våra dagar. Kanske borde man läsa om "Mina drömmars stad" för att se vilka motiv som Per Anders Fogelström lägger i sina huvudpersoners hjärtan.

Samtidigt kan jag rygga tillbaka inför uttalanden som "Stockholm har hittat något som är intressant, som i hög grad rör sig runt Götgatan. Där finns en stark identitet, en livsstil och en kultur som till exempel har blivit en bra grogrund för internationellt gångbara företag som jeansföretaget Cheap Monday." Ny-söderromantiken, kultur- och medieelitens hyllning till sig själva och sin livsstil, känns lite unket navelskådande. Så unika är ni faktiskt inte. Och även om jag förmodligen mer än många andra ser problemen med social segregation är det inte problemet att "de kreativa, kulturskapande med mindre medel får flytta längre ut".

Gentrifikation (som det med ett fint ord kallas när tidigare lågstatusområden successivt får allt mer välbärgad befolkning) är i sig inget problem. Om folk som jobbar inom kultur och media nu flyttar till Liljeholmen, Aspudden eller Midsommarkransen så är det inget skäl att låta alarmklockorna ljuda. De hade ju hur som helst knappt hunnit rota sig sedan de ersatte den fattigare arbetarklassen som flyttade till Farsta, Bagarmossen eller mitt kära Skogås. Det är en process som hela tiden pågår i en naturligt växande, pulserande storstad - och betydligt mer påtagligt i städer som London eller New York.

Nej, som jag ser det är gentrifikationsproblematiken i Stockholm snarast den motsatta: Att det finns så få områden som på ett naturligt sätt skulle kunna omvandlas. De miljonprogramsförorter som vi mindre bemedlade flyttade ut till är i alldeles för liten utsträckning byggda som en del av staden. Varken arkitektur eller stadsplanering uppmuntrar till den urbana livsstil som eftertraktas när folk flyttar till områden som håller på att förvandlas. Visst finns det vissa områden utanför tullarna som har lite stadskänsla, till exempel i Solna och Sundbyberg, men få skulle idag se Flemingsberg som ett fullt acceptabelt alternativ när man egentligen skulle vilja bo på Södermalm.

Samtidigt pågår ett stort antal byggprojekt runt om i staden - förtätningar som skapar just en större stadsmässighet. Och kanske betyder det att vi om några decennier har kunnat bygga bort innerstadens gränser, så att folk ska kunna bosätta sig någon mil ifrån Centralen och ändå känna att de verkligen bor i Stockholm, det riktiga Stockholm. Jag har nu i höst promenerat runt i de nybyggda kvarteren vid Kvarnbergsplan i Huddinge och njutit av den stadslika känslan, men det krävs förstås mycket mer av den varan för att det verkligen ska kännas som att man bor i staden när man bor i Huddinge. Och innerstadens känsla av urbanitet kommer vi nog inte att uppnå under min livstid. Men vi får ändå inte glömma att det samhälle vi skapar måste utgå från drömmen om Stockholm.