"Försenad omsorg fäller kommuner" berättar Svenska Dagbladet idag (http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_767893.svd). Tydligen är det så att länsrätten nu fällt Stockholm och Södertälje i ett par fall där de inte kunnat erbjuda vård och omsorg inom "rimlig" tid. Kommunerna ska då tvingas betala en straffavgift till staten.
Det låter väldigt enkelt: Antingen erbjuder ni vård och omsorg eller så fälls ni. Men verkligheten är betydligt mer komplicerad. Låt säga att en äldre person får ett biståndsbeslut om särkilt boende. Huddinge kommun kan inom tre månader erbjuda en plats av rätt sort på Stortorps Äldrecentrum, men brukaren tackar nej eftersom hon hellre vill komma till Stuvstagården, där kommunen bara har några få platser av rätt sort och det alltså kan ta lite tid innan någon blir ledig.
Under tiden får brukaren naturligtvis omfattande hemtjänst för att i hon ska kunna må så bra som möjligt. Är det omöjligt att sköta henne på ett bra sätt i det egna hemmet får hon komma till ett korttidsboende eller en tillfällig plats i väntan på flytten till sitt permanenta boende. Det här är ingenting som kommunen sparar pengar på - det kan i vissa fall tvärtom vara dyrare för kommunen än det skulle vara att ge henne en permanent plats. Men vi kan aldrig någonsin tvinga någon att ta en plats som de inte vill ha.
Under tiden som brukaren i fråga väntar på att en lämplig plats ska bli ledig på Stuvstagården kommer kanske fler platser att bli ledig på Stortorps Äldrecentrum. Vad ska kommunen göra då? Ska vi erbjuda dem till denna brukare, som man vet kommer att tacka nej till platsen, eller ska man erbjuda den direkt till någon som inte väntat fullt lika länge men faktiskt kan tänkas vilja ha den? Länsstyrelsen skulle förmodligen förespråka den förstnämnda lösningen, men den andra gör att en brukare kommer att få en plats ett par veckor tidigare...
Det finns alltså inbyggda konflikter mellan människors rätt att bestämma över sig själva, kommunens önskan att ge var och en så god vård som möjligt så fort som möjligt och de lagar och byråkratiska regler som styr verksamheten.
Nu är det här inte något försvar för att kommunerna inte ska behöva erbjuda vård och omsorg inom rimlig tid. Det ska man naturligtvis göra - antingen i den egna kommunen eller i någon grannkommun. Det jag vill säga är helt enkelt att verkligheten är mer komplex än den verkar när man läser vad Länsstyrelsen har att säga, och bakom varje fall som prövas i länsrätten finns en unik människa med unika behov och önskemål, som ibland kan vara svåra att uppfylla på kort varsel.
Avslutningsvis kan man undra över systemet med viten. Det är alltså inte den som inte fått hjälp som får pengarna, utan staten. Vem är det egentligen som vinner något på att man tar pengar från kommunens socialtjänst och ger till staten? Ingen. Vem drabbas? De som behöver hjälp av socialtjänsten, till exempel äldreomsorgen. Ska systemet vara kvar, borde det omformas till en omsorgsgaranti, som gör att Länsrätten när så anses befogat tilldömer den som inte fått erforderlig hjälp inom rimlig tid ett skadestånd.
Inte för att jag vill att kommunerna ska betala ut pengar i skadestånd heller, men då finns det i alla fall någon slags moralisk poäng med det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar