Finsk touch vid första spadtaget på Björnkulla äldreboende

Det var en tydlig finsk touch när vi tog första spadtaget för utbyggnaden av Björnkulla äldreboende i Flemingsberg. Och det handlade inte bara om att själva spadarna tillverkats av Fiskars. Nej, det bjöds på karelska piroger och finsk mjöd, finsk dragspelsmusik och tal på finska för att fira att vårt finsk-svenska äldreboende i Björnkulla ska bli nästan dubbelt så stort som idag.

Om ett år kommer Björnkulla att ha 49 bostäder istället för dagens 26. Det är viktigt av många skäl. Ett är att vi rent generellt fler platser i äldreboenden i kommunen. De här 23 nya platserna är det första steget i en utbyggnadsplan som under de närmaste åren kommer att ge kommunen mellan 200 och 300 nya platser, inklusive minst tre helt nya äldreboenden. Utbyggnaden av Björnkulla är alltså ett första litet steg.

Ett annat skäl är att äldreboendet i Björnkulla behöver bli större. Små äldreboenden har det tufft rent ekonomiskt, men med cirka 50 platser får de rimliga möjligheter att klara sina åtaganden på ett bra sätt. Det var ett av de viktigaste skälen till att jag för ett par år sedan föreslog att vi skulle titta på om vi inte kunde bygga ut på Björnkulla.

Men dessutom finns där den finska vinkeln. Huddinge har en stor finskspråkig befolkning - en grupp som blir allt äldre. Vi ser redan idag att det finns stort behov av finskspråkiga platser, men utifrån befolkningsprognosen kan vi anta att det behovet kommer att explodera under åren som kommer. Jag är glad att vi i Huddinge då är beredda.

Titta gärna på Uutiset i SVT ikväll kl 17.45, då de ska sända ett inslag från festligheterna på Björnkulla idag!

Vernissage på Sjödalens äldreboende

Idag var det vernissage på Sjödalens äldrecentrum. Sedan i höstas har många av de boende - såväl på gruppboendet för demenssjuka som på ålderdomshemsavdelningen och servicehuset - varit med på en målarkurs och nu fick de möjlighet att visa upp resultaten. Ett jättebra projekt, tycker jag. Konst och kultur hör hemma i vården och man blir inte för gammal för att skapa. Jag hoppas att vi kommer att få se mer sånt - jag vet att man på Sjödalen tänker dra igång en ny omgång till hösten och kanske är det fler som följer efter.

Höj maxtaxan i barnomsorgen!

Ett antal moderata kommunalråd från olika kranskommuner runt Stockholm skriver idag en intressant debattartikel i DN, där de kräver att maxtaxan inom barnomsorgen höjs.

Naturligtvis har de helt rätt. Att det inte finns någon indexuppräkning av maxtaxan i barnomsorgen är helt absurt. Vi kan jämföra med äldreomsorgen, där det är självklart att maxtaxan räknas upp varje år. Det är inga konstigheter och leder inte till några protester eftersom alla inser rimligheten i det.

Men för barnomsorgen finns ingen sådan uppräkning. När maxtaxan infördes var det en dålig affär, åtminstone för kranskommuner som Huddinge, eftersom staten inte gav full kompensation, och alla ansvarstagande kommunpolitiker protesterade redan då mot att det inte fanns någon indexuppräkning, vilket innebar att skattebördan för varje år som går blir allt större för kommuninvånarna - eller att man tvingas kompensera genom sänkt kvalitet.

Jag hoppas att regeringen å det snaraste följer kommunalrådens rekommendation. En indexuppräkning av maxtaxan skulle leda till avsevärt bättre förutsättningar för kommuner som nu kämpar med att leva upp till sina höga kvalitetsambitioner trots en vikande ekonomi.

Dagen

Både vägar och spår behövs

Trafikmyndigheterna (Vägverket, Banverket) har kommit ett första diskussionsunderlag kringde nationella infrastruktursatsningarna under de närmaste åren (därutöver finns det en pott för regionala infrastruktursatsningar, som Länsstyrelsen förfogar över).

Svenska Dagbladets artikel har den braskande rubriken "Spårsatsningar skjuts på framtiden". Om så blir fallet återstår väl att se, men som alltid när det gäller infrastruktursatsningar kan man konstatera att pengarna inte räcker. Stockholms infrastruktur har av regeringar - företrädesvis socialdemokratiska - fått för litet pengar under en lång, lång följd av år, vilket gör att vi idag har ett närmast desperat behov av nya vägar och spår i en region som växt kraftigt under många år och som av allt att döma kommer att fortsätta att växa. Att satsa mindre än Stockholms andel av befolkningen borde i det läget inte vara att tänka på, men kanske är det så att man även borde kompensera något för alla de år under socialdemokratiskt styre när Stockholm fått stå tillbaka.

Nu framgår det dessvärre inte av artikeln hur stora de satsningar som planeras i Stockholms-området kommer att vara. Ligger de kring 90-100 miljarder så finns det ingen anledning för oss regionpolitiker att klaga. Ligger de lägre bör vi påpeka att vi inte tycker att resten av landet ännu en gång ska få gå före i kön.

Sedan finns det förstås mycket annat man också kan diskutera: Hur mycket ska satsas på vägar respektive spår? Vilken form av medfinansiering är rimlig i olika projekt? Och finns det inte en risk att Banverket väljer att prioritera sina egna spår framför lokaltrafikens när pengarna ska fördelas?

Jag är själv kollektivtrafikentusiast och inte minst en ivrig anhängare av spårtrafik. Jag vill se en offensiv utbyggnad av Stockholms kollektivtrafik. Det finns en stor potential att öka kollektivtrafikens andel om vi bara kan bygga ut spåren i Stockholms-området. Det är inte ett acceptabelt att en rad viktiga och samhällsekonomiskt lönsamma spårvägs- och tunnelbaneprojekt skulle behöva försenas ytterligare eller rentav stryka på foten.

Men jag tror också att vi i vissa fall måste bli bättre på att hitta nya vägar till att finansiera projekten. De statliga verken (och kanske också SL) har varit ganska frimodiga när det gäller att tigga/kräva pengar av kommunerna för att finansiera olika projekt. För Södertörnsleden har Vägverket till exempel krävt ungefär en halv miljard i kommunal medfinansiering, trots att vägen till stor del kommer att omges av naturreservat där det inte finns förutsättning för några exploateringsintäkter överhuvudtaget. Däremot har de valt att inte försöka hitta medfinansiering bland de företag i t.ex. Jordbro industriområde i Haninge som skulle tjäna en hel del tid och pengar på att vägen byggs.

När det gäller till exempel Tvärbanans förlängning från Alvik till Solna station finns det en mängd företag och fastighetsägare som skulle få stora vinster på grund av den. Luftfartsverket borde vara entusiastiska över möjligheten att sänka koldioxidutsläppen från Bromma flygplats genom att göra det attraktivt att åka kollektivt dit. Butiksinnehavare och fastighetsägare i handelsområdet utanför borde inse att bättre kollektivtrafik ger fler kunder. Det är inte i första hand kommunernas skattebetalare som bör stå för medfinansieringen, utan de exploatörer och fastighetsägare som tjänar på utbyggnaden.

Jag tror att utbyggnaden av spårtrafiken kommer. Säkert inte i den takt som jag skulle önska (mycket och snabbt), men inte heller så långsamt som alarmisterna befarar. Jag lovar att jag ska dra mitt strå till stacken för att få fart på utbyggnaden, för Stockholm behöver både nya vägar och nya spår.

Pengar, pengar, pengar

Det är en kort vecka - kort men intensiv. Tisdagen inleddes med ett möte med den politiska kommunledningen, följt av ett sjukvårdsberedningsmöte inne i Landstingshuset som direkt avlöstes av ett långt kommunfullmäktigesammanträde, där en hel del ärenden blev bordlagda på grund av tidsbrist. Morgonen därpå hann jag bara se början av riksdagsdebatten om vårpropositionen innan det var dags att bege sig söderut till Nynäshamn och en budgetkonferens med kommunens ledande politiker och tjänstemän, en konferens som pågick till lunch idag, även om jag blev tvungen att avvika lite tidigare för att hinna till ett möte om en eventuell kommunalisering av hemsjukvården i Stockholms län, initierat av Kommunförbundet Stockholms län. Efter det mötet bar det av direkt till Tekniska Nämndhuset i Huddinge, där äldreomsorgsnämndens arbetsutskott hade sammanträde.

Ett tema på en stor del av dessa möten har förstås varit pengar - vad vi ska göra med dem och, kanske ännu mer, vad vi ska göra när vi inte har dem (åtminstone inte i alls den utsträckning som vi hade hoppats på). Jag är övertygad om att de sammanhang jag rört mig i inte är de enda som haft den inriktningen; tvärtom har Huddinge hittills varit relativt väl förskonat från krisens effekter och inte ens det enprocentiga sparbeting för år 2010 som förvaltningen föreslagit i ett budget-PM bör egentligen betraktas som så speciellt dramatiskt. En äldre förvaltningschef i kommunen drog sig till minnes en tolvprocentig nedskärning för många år sedan - då var det minsann tuffa tider!

Och när jag för en liten stund sedan såg på TV-sändningen från en interpellationsdebatt i fullmäktige om vakanshållningen av ett antal tjänster på äldreomsorgsförvaltningen slog det mig att många av oppositionspolitikernas partikamrater runt om i landet förmodligen skulle ha varit överlyckliga ifall de bara behövde syssla med vakanshållningar. Vi hör ju talas om varsel och uppsägningar i kommunsektorn, men här i Huddinge verkar ledande socialdemokrater fortfarande ha spenderbyxorna på. Erling Karlsson (S) och Marie Fors (S) blir mäkta upprörda när någon antyder deras ekonomiska ansvarslöshet, men de fortsätter ändå att gång på gång försöka dela ut miljoner som de inte har.

Visst kan det vara roligt för stunden att leva över sina tillgångar, men i längden håller det inte. Nej, den kloka vägen är att anpassa sig till de tuffa tiderna. Det innebär att man måste fatta en del beslut som inte är så roliga. Det innebär att man måste säga nej ibland. Men det behöver inte innebära att man får sämre kommunal service. Tvärtom! När vi nu tvingas att vända på varje sten, kommer vi förmodligen att hitta en hel del stenar som borde vänts på för länge sedan. Det är först när behoven verkligen finns som vi tvingas att bli riktigt uppfinningsrika. Det kommer inte att bli lätt, men min ambition är att vi år 2010 ska kunna ge våra medborgare en ännu bättre äldreomsorg än vi gör i år. Utan att övertrassera kontot.

50 miljoner extra till Huddinge

Det är lätt att gå bort sig bland nollorna. När regeringen på DN Debatt aviserade att man tänker ge sammanlagt 17 miljarder extra till kommunerna och landstingen, varav 7 miljarder i ett engångsstöd år 2010, var min första tanke att det inte kommer att förslå långt.

Sedan började jag räkna och insåg att det för Huddinge kommuns del kommer att handla om ungefär 50 miljoner kronor år 2010 - och 50 miljoner kronor kommer definitivt att göra skillnad. Inte så att vi plötsligt kan strunta i de effektiviseringar och ganska tuffa prioriteringar som diskuteras, men tillsammans med en viss uppluckring av det kommunala balanskravets strikta regleringar gör det att vi kan arbeta mer långsiktigt. Det är lätt att till exempel förebyggande arbete som ger goda effekter på lång sikt - både mänskligt och ekonomiskt - får stryka på foten i bistra tider, men nu kommer vi att få ett större utrymme att göra kloka avvägningar.

Samtidigt inser jag att om Huddinge, som gick in i krisen med sunda finanser och stora överskott, fortfarande kommer att få fatta en del rätt så tuffa beslut framöver för att få ekonomin att gå ihop så finns det ganska många kommuner som fortfarande kommer att ha det betydligt svårare. Det viktigaste för att få fart på kommunsektorns ekonomi är inte höjda statsbidrag utan att hjulen börjar snurra igen i näringslivet. Jobb ger skatteintäkter som behövs för att vård, skola och omsorg ska kunna få de resurser som behövs.

DN DN DN DN SvD SvD SvD Dagens Samhälle Affärsvärlden Dagen Dagen

Wanja löser inte den grundläggande problematiken

Så har då LO:s långa krismöte resulterat i ett icke-beslut: Wanja Lundby-Wedin sitter kvar och ingenting kommer egentligen att förändras. Ärligt talat bryr jag mig inte så speciellt mycket om ifall Wanja har förbrukat sitt förtroende bland väljare eller LO-medlemmar. Mitt förtroende har hon aldrig haft, och även idag har hon väldigt tydligt visat att hon inte har för avsikt att ta itu med den grundläggande problematiken: det som hon och andra ledande sossar brukar kalla "facklig-politisk samverkan" och som i andra sammanhang brukar kallas "korruption", nämligen att någon (LO) betalar pengar och i gengäld får inflytande över politiska beslut. Så länge den så kallade facklig-politiska samverkan fortsätter kommer båda parter hela tiden att råka ut för den här typen av dilemman, LO kommer att fortsätta vara dåligt på att företräda sina medlemmar eftersom de låter politiska överväganden gå före medlemmarnas intressen (vilket blev väldigt tydligt i kärnkraftsfrågan för några månader sedan) och Socialdemokraterna kommer att fortsätta att föra en politik som är dålig för landet, eftersom de systematiskt låter ett särintresse gå före medborgarnas.

DN DN SvD SvD SvD

Dopning och Europa - en fallstudie

Europas nationsgränser ställer till med problem i många sammanhang, trots (och ibland på grund av) europeisk integration. Att gränsöverskridande brottslighet är ett problem vet vi alla. Eurosport rapporterar om ett fall från sportvärlden.

Fallet är tre år gammalt och handlar om den spanske storcyklisten Alejandro Valverde, som den italienska olympiska kommittén CONI nu drar inför en domstol i Italien för att blod som hittades vid en razzia hos dr Fuentes, en välkänd dopingläkare i Spanien, stämmer överens med blod som lämnades vid en fransk tävling som hade etappmål i Italien. Hänger ni med?

Kristdemokraterna ligger helt rätt när man kräver en tydlig europeisk dopingpolitik. Vill man på allvar ta itu med dopingproblemen som finns i dagens proffsidrott måste man låta utredarna arbeta över nationsgränserna. Bara en bråkdel av all dopning uppdagas vid tävlingarnas dopningstester eller out-of-competition-test. Material som hittas vid razzior som dem mot dr Fuentes kontor i Madrid och Zaragoza måste bli tillgängligt för utredare i hela Europa och system med biologiska pass liknande dem man infört inom cykelsporten borde också krävas för dem som vill tävla på europeisk nivå i till exempel fotboll, friidrott och skidsport.

SvD Aftonbladet Metro GP

Haninge och Huddinge slås ihop

I Huddinges södra grannkommun Haninge tar man Första April på allvar. Där står följande att läsa på hemsidan:

Nu är det klart – Haninge och Huddinge slås ihop

En stabilare ekonomi med ökade samordningsvinster. Politikerna i Haninge och Huddinge har nu kommit överens om att från årsskiftet slå ihop de två grannkommunerna.
– Främsta skälet är lågkonjunkturen med ett tuffare ekonomiskt klimat. Tillsammans blir vi helt enkelt starkare, säger Gilbert de Wendel (M), kommunstyrelsens ordförande i Haninge.

Formellt beslut om en sammanslagning kommer Haninge och Huddinge att ta om några veckor. Det är inte bara ekonomin som ligger bakom att Haninge nu gör gemensam sak med grannkommunen Huddinge. Huddinge kommun har länge önskat att få bli en skärgårdskommun och Haninge är stolta över att få ett universitetssjukhus i kommunen. En sammanslagning är dessutom en fördel för invånarna i östra kommundelen som härigenom får närmare till ett större affärscentrum.
Ytterligare en faktor som talar för en sammanslagning är den utbyggda Haningeleden (del av den större Södertörnsleden) som trafikmässigt knyter ihop de två kommunerna på ett bra sätt.

Vad den nya kommunen med cirka 170 000 invånare ska heta är dock inte helt klart. Men ett förslag är Hundinge. Det är heller inte klart hur ett gemensamt kommunvapen skulle kunna se ut.
– Täta diskussioner pågår med våra kollegor i Huddinge, avslöjar Gilbert de Wendel. Det här är kanske de allra svåraste frågorna. Huddinge och Haninge har sina respektive grafiska profiler och dessa vill vi självklart behålla så långt det är möjligt. Men vi har förslag på hur vi kan lösa detta, huvudsaken är att båda kommunerna blir nöjda.

Kul, men möjligtvis kan man tycka att den gode de Wendel inte tagit i tillräckligt. Varför nöja sig med Huddinge och Haninge? Varför inte ta med hela Södertörn när man ändå slår till? Med mer än 400.000 invånare skulle Södertörns kommun bli landets tredje största. Tänk vilka stordriftsfördelar!