Ibland undrar man. Dagens undran kommer när jag läser den drapa som Carina Hägg (s) skrivit i tidningen Dagen. Rubriken är "Grogrund för religiös extremism".
Smaka på det här citatet: ” När högermuslimer och högerkristna hyllar Kafiatet (sic!) respektive Vatikanen som statskick underkänner de inte bara demokratin som styrelseskick utan angriper även de mänskliga rättigheterna.”
Man kan väl utan omsvep konstatera att de ”högerkristna” som hyllar Vatikanen som statsskick är ganska lätträknade även bland konservativa katoliker. Erfarenheterna från påvestaten i Italiens historia gör att även de som hyllar påvens ofelbarhet i religiösa frågor brukar inse behovet av åtskillnad mellan kyrka och stat. Hägg ger sig alltså av allt att döma in i en våldsam strid mot väderkvarnar.
Tyvärr skulle man på samma sätt i stycke efter stycke kunna peka på hur Hägg antingen inte vet något om det hon skriver om eller, avsiktligt eller oavsiktligt, har missförstått det hon hört.
Men syftet med Häggs artikel är förstås inte att visa på en verklig situation eller verkliga problem utan att misstänkliggöra Kristdemokraterna genom att låtsas som om de står för de åsikter som hon går till storms mot. Det är fult, mycket fult.
Det finns anledning att på allvar diskutera en framväxande misstro mot demokratin i vissa grupper i samhället, ibland bland religiösa extremister. Men när jag läser Häggs artikel har jag svårt att avhålla mig från att tänka att en annan sorts extremism kan vara minst lika farlig. ”Som troende ska man alltid se med skepsis på religiösa ledare som gör anspråk på att besitta en djupare sanning”, säger Hägg – men precis samma resonemang bör förstås gälla politiska ledare som hon själv.
Ibland kan det vara svårt att se bjälken i ens eget öga.
1 kommentar:
Bra skrivet!
Skicka en kommentar