Har kommit hem efter en händelserik dag och kväll, en eftermiddag med Huge Fastigheters styrelse och en sen och trevlig kväll med vänner och kollegor i Huddinges kommunledning - lite av sista natten med gänget eftersom alla den politiska majoritetens fyra politiska sekreterare slutar vid årsskiftet.
Nu, väl hemkommen, har jag i all hast gått igenom dagens nyheter och blogginlägg med anledning av Kristdemokraternas partistyrelsemöte. Det är inte alltid de mötena ger något större avtryck, men idag var fokus på två viktiga händelser: Dels utsågs Acko Ankarberg Johansson till ny partisekreterare, dels presenterade partiets framtidsgrupp (vad andra nog skulle kalla en kriskommission) sin rapport "Kristdemokraterna kan bättre".
Om vi börjar med valet av ny partisekreterare så ska jag först erkänna att jag blev förvånad. Acko Ankarberg Johansson är en fantastiskt duktig politiker som jag med glädje lyssnat på ett flertal gånger och även samtalat med vid några tillfällen. Hon har ett grundmurat förtroende inte bara hos mig utan i stora delar av partiet, och har som Kristdemokraternas första kommunstyrelseordförande i en mellanstor kommun (Jönköping) visat prov på ledarskap. Hon är tydlig, rak och vältalig och företräder partiets stabila mittfåra. Jag är övertygad om att hon kan göra ett bra jobb i sin nya position, men jag hade faktiskt förväntat mig att den nye partisekreteraren snarare skulle vara någon av de yngre (allt är ju relativt), centralt placerade personerna i Göran Hägglunds närhet. Nu fullföljer man istället traditionen att välja en framgångsrik kommunpolitiker till posten.
Men partiet bryter i alla fall andra mönster. Även om Alliansfritt Sveriges bild av den senaste tidens debatt i Kristdemokraterna är vinklad, ger den utrymme för ett gott skratt. Acko Ankarberg Johansson må ha sidbena, men i övrigt stämmer hon dåligt in i bilden.
När det sedan gäller Framtidsgruppens rapport så måste jag erkänna att jag inte har läst den än, bara ögnat igenom sammanfattningen. Men jag kan konstatera att kritiken på många områden är skarp och i mina ögon mitt i prick. De tar upp omvärldsfaktorer som vilka frågor som kom att dominera debatten, men också otydligheter och motstridiga budskap i Kristdemokraternas kommunikation, som bidrog till att vi inte lyckades förändra fokus. Till motstridigheterna hör förstås också den inbördes kamp mellan olika kandidater som på sina håll präglade valrörelsen och ibland närmade sig nivån inbördeskrig.
Däremot kanske jag känner mig tveksam till en del av de recept som framtidsgruppen förordar. Man lyfter fram sju politikområden som de viktigaste att utveckla (familjepolitiken, global rättvisa, miljöfrågor, integrationsfrågorna, rättspolitiken, landsbygdsfrågor och företagspolitiken) men nämner inte skolpolitiken, som väljarna anser är ett av de allra viktigaste områdena och där åtminstone jag tycker att Kristdemokraterna hade en alldeles för vek och otydlig position.
När det gäller en del andra frågor så tycker jag förvisso att de är viktiga men jag är inte så säker på att de är några kioskvältare på valdagen. Global rättvisa är en sådan. Även om många, såväl unga som gamla, gärna vill se att svält och sjukdomar utplånas så är frågor om skola, sjukvård och svensk ekonomi av mer central betydelse när man väl står där i valbåset.
Landsbygdsfrågor är en annan prioritering som känns märklig. Det var ju inte så att Centerpartiet gjorde något häpnadsväckande starkt val och numera bor ju en majoritet av landets befolkning i de tre storstadsområden, så kanske är det snarare storstadsfrågor som vi borde fokusera på, kan man tänka. Om vi vill ha många väljare, alltså.
Nej, en tydlig kristdemokratisk profilering inom frågor som rättspolitik, skola och företagande, förutom våra traditionella "paradgrenar" (om man nu kan ha sådana som ett parti som balanserar kring fyraprocentsspärren) familjepolitiken och vård- och omsorgsfrågorna, känns rimligare. Vi behöver naturligtvis också ha en bra miljöpolitik och ett globalt perspektiv och även på alla andra områden föra fram en tydlig och rak politik grundad på kristdemokratiska värderingar, men om vi ska välja ut områden med en tydlig potential att tilltala de väljare som borde vara våra, då är det de här områdena vi bör prioritera, tycker jag. Och vi ska definitivt fortsätta att agera som politikens gränsvakter.
Nu ska jag återigen foga in att jag ännu inte har läst rapporten i sin helhet så det här får ses som högst preliminära ståndpunkter. Det lär finnas anledning att återkomma till framtidsfrågorna även framledes.
Bloggar: Patric Rylander, Peter Soilander, Gudrun Brunegård, Anders Bergsten, Göran Sydhage.
Noterar att en av de intressantaste artiklarna om Kristdemokraterna idag inte finns på någon blogg utan bara i en öppen Facebook-grupp: Stefan Svanström.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar