Jag har sedan länge varit övertygad om min egen relativa obetydlighet, men när jag nu återkommit från en fem veckor lång, politikfri roadtrip genom USA kan jag konstatera att världen under min frånvaro verkar ha blivit galen.
I USA har man med nöd och näppe lyckats undvika en total budgetkollaps och klara hem konturerna till ett sparpaket som åtminstone minskar det skenande budgetunderskottet, och landets kreditbetyg hos Standard & Poor's har sänkts till samma nivå som Huddinge kommuns.
Krisen i Grekland har följts inte bara av Portugal utan även Spanien och Italien - och nu börjar olyckskorparna även kraxa om Frankrike.
Lägg till det det fruktansvärda terrordåden i Norge, där en inhemsk högerextremist gick till frontalattack mot hela det politiska systemet, ja, själva demokratin, och i Storbritannien ser vi hur ungdomsgäng löper amok och slår sönder stad efter stad.
Terrordådet i Norge var förhoppningsvis en engångshändelse som inte kommer upprepas igen, och kravallerna i Storbritannien får polisen och civilsamhället förhoppningsvis snart stopp på, men budgetunderskotten och den statsfinansiella krisen i Europa och USA är en betydligt svårare nöt. När jag var utanför Capitoleum i Washington D.C. för ett par veckor sedan - innan senaten och representanthuset hade enats om ett sparpaket och en höjning av skuldtaket - blev jag tillfrågad av ett TV-team från Indiana om vad jag tyckte om saken. Jag tackade nej till en intervju eftersom jag insåg att vad de sökte var vad vanliga amerikaner tycker och tänker, inte vad förnumstiga svenskar har att säga, men det betyder förstås inte att jag inte har lite grann som jag skulle vilja säga.
Jag har hört en del kalla de stimulanspaket som lagts i USA och Europa för keynesianska, och det kanske de är, men det verkar som om en mängd regeringar runt om i världen bara valt att se på ena halvan av Keynes förslag, nämligen att ta på sig spenderbyxorna i lågkonjunkturer. Precis lika viktigt måste det vara att dra åt svångremmen i goda tider. Insikten att man måste spara under de goda åren för att ha någonting att spendera under de dåliga är urgammal - vi skulle kunna kalla den "patriarken Josefs teorem" - och det är obegripligt att västvärldens politiker på ett så fatalt sätt glömt bort detta självklara samband.
De problem som man måste hantera i såväl USA som södra Europa har inte dykt upp huxflux. De har byggts upp under decennier av oansvariga politiska ledare som inte velat eller vågat eller förstått att fatta kloka beslut som leder till en långsiktigt hållbar ekonomi. Jag är glad att Sverige är ett undantag. Vi gick in i krisen 2008 med en urstark ekonomi. Vi hade råd att stimulera ekonomin med såväl skattesänkningar som offentliga satsningar för att ta oss ur den lågkonjunktur som orsakades av finanskrisen.
Men vi är också en liten, exportberoende ekonomi. Vi behöver efterfrågan på de varor och tjänster vi producerar, och det räcker inte med Asien och Latinamerika. Vi behöver ett starkt Europa och ett starkt USA. Vägen dit är inte lätt. Om man i USA och Sydeuropa fortsätter med dagens budgetunderskottspolitik kommer det att leda till finansiellt kaos. Om man istället gör dramatiska nedskärningar på fel ställen riskerar det att leda till ekonomisk depression och förmodligen också politiskt tumult som får protesterna i till exempel Grekland att te sig som en mild västanfläkt. Att lotsa världen ur den här krisen blir lite som att köra med sommardäck på en isgata - det kräver både skicklighet och lite tur, men det är definitivt inte omöjligt.
För övrigt tycker jag att ni ska läsa Anna de Lima Fagerlinds krönika i Svenska Dagbladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar