Jag var på Vårdgivardagen i Aula Magna på universitetet idag. Socialminister Göran Hägglund (kd) och sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (m) inledde med att ge sin respektive syn på de utmaningar som vården står inför idag. Problembilden var ganska likartad, får man väl säga, med betoningen på de problem som finns beträffande tillgängligheten. Kort sagt var de rörande överens om att den vård som folk får i allmänhet är bra, till och med mycket bra, men idag får väldigt många människor vänta alltför länge på att få den vård som de har rätt till. Visst är det bra att vi har en vårdgaranti, men det räcker inte att garantera - vården måste också leverera.
Igår snackade jag med en god vän som jobbar som egenföretagare inom datakonsultbranschen. Vi kom att prata om försäkringar och han berättade att han bland annat hade en sjukvårdsförsäkringar. "Jaså, du vill gå före i köerna?" frågade jag, hängiven anhängare av den skattefinansierade vården som jag är. "Egentligen inte," förklarade min gode vän, "men om jag sänker min sjukskrivningstid med en enda dag per år så har jag tjänat in försäkringskostnaden."
Frågan är hur mycket samhällsekonomin förlorar varje år på att folk inte får vård direkt utan istället går sjukskrivna. Eller på att folk inte är anställningsbara för att landstinget, som bekostar hjälpmedel och rehabilitering, inte har råd att satsa på de bästa hjälpmedlen utan nöjer sig med dem som är "tillräckligt bra". Kanske skulle - och nu får ni ha visst överseende med att jag brainstormar lite medan jag bloggar - sjukvården för vuxna snarare bekostas via försäkringskassan än via landstingsskatten. I slutändan skulle det ändå vara vi skattebetalare som stod för notan, men plötsligt skulle det finnas ett pris även på den tid som vi behöver vänta på att få vård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar