Idag var det Mona Sahlins tur att hålla tal i Almedalen, men tidigare på dagen höll de fyra allianspartiledarna ett gemensamt torgmöte uppe i Östercentrum, dagens Visbys kommersiella centrum. Jag lyssnade båda gångerna.
Föga överraskande tyckte jag att regeringspartiernas partiledare hade mer klokt att säga, men jag får samtidigt erkänna att jag på många sätt tyckte att Monas tal var skickligt. Den vision av framtidens Sverige som hon målade upp, tror jag att de flesta svenskar i mycket stor utsträckning ställer upp på, inklusive jag själv och Fredrik Reinfeldt. Ändå fick hon det att låta som om Alliansen vore hängivna motståndare till allt i det svenska samhället. Däremot hade hon väldigt lite konkret politik att erbjuda väljarna annat än sådant som vi redan prövat och insett inte fungerade ens under en högkonjunktur. Traditionalism, inte förnyelse, är helt tydligt Mona Sahlins ledstjärna. Möjligtvis ett tecken på en partiledare och rörelse med ganska dåligt självförtroende. Mona passade även på att göra en del ganska fula sparkar mot Carl Bildt och antyda att regeringen Reinfeldt stödde folkrättsbrott, ett skickligt genomfört exempel på dirty campaigning.
Allianspartiledarnas framträdande i Visby var inte bara fritt från den typen av fulspel. Det var också kryddat av verkliga satsningar, i första hand på skolans område men också genom en ökning av statsbidragen som används för att täcka kommunernas stora välfärdsåtaganden överhuvudtaget. Pengarna är naturligtvis välkomna, även om jag inte håller med om alla delar i hur man vill styra resurserna. Framför allt är jag inte speciellt förtjust i att regeringen vill reglera att matematikundervisningen ska ökas med tre läsårsveckotimmar. Jag är nämligen, precis som mitt parti, skeptisk till systemet med timplaner och vill se mer av målstyrning och mindre av detaljstyrning av skolan.
DN DN SvD SvD SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar