Idag publicerar Svenska Dagbladets Brännpunkt en debattartikel som jag skrivit tillsammans med Malin Appelgren och Jessica Nyberg. Rubriken är "Hägglund måste våga sticka ut" och hela artikeln en uppmaning till ökad tydlighet och ett fortsatt fokus på att vara politikens gränsvakter. Precis som barn inte mår bra av curlingföräldrar som lägger allting till rätta för dem, mår nämligen samhällen inte bra av curlingpolitiker.
Jag tycker att det är bra att artikeln publicerades dagen innan Kristdemokraternas riksting. Jag hoppas och tror att Göran Hägglund redan i morgon ska räta ut en del frågetecken kring partiets framtida inriktning och inte minst vårt föreslagna fokus på barns och ungas uppväxtvillkor. I debattartikeln nämner vi familjepolitiken, som ju förstås är en kärnfråga för Kristdemokraterna, familjepartiet framför andra. Men vi behöver också en ökad tydlighet inom en rad andra områden som berör barn och unga.
Kristdemokraterna måste stå för en skolpolitik med fokus på kunskap och lärande. Vi får inte lämna walk-over i skolfrågorna, och vi får inte fokusera på skolhälsovården och att bara ta hand om dem som har det tufft i skolan. De allra flesta barn klarar skolan alldeles utmärkt, men de har potential att klara den väldigt mycket bättre. Skolan får inte bli en arena för tillfälliga jobbpolitiska prioriteringar utan måste präglas av långsiktighet. En skola baserad på kristna värderingar och ett klassiskt bildningsideal håller över tiden och ger barn och unga en bra grund att stå på – en nyckel för en god uppväxt.
Sverige behöver också en kristdemokrati med en kriminalpolitik som sätter tydliga gränser. Nej, det är inte synd om brottslingen. Det är synd om brottsoffret. Barn och unga och deras föräldrar ska kunna känna sig trygga i att Sverige är ett land där kriminalitet inte tolereras. Inte ens småbrott av det slag som idag dagligen drabbar svenska ungdomar. Och den som begår brott ska veta att i Sverige är den självklara och snabba följden straff. Brottmål där unga är inblandade får inte bli liggande i domstolarna, oavsett om det är som brottsoffer eller förövare. Sådant undergräver tilltron till rättssamhället, som är en av grundpelarna för goda uppväxtvillkor för barn och unga.
Sedan Håkan Juholt lanserades som ny ledare för Socialdemokraterna har barnfattigdom varit en fråga som ofta figurerat i debatten. Naturligtvis är även ekonomi en viktig del i en politik för goda uppväxtvillkor. Men Kristdemokraterna måste vara väldigt tydliga i sitt förkastande av den socialistiska argumentationen utifrån ett relativt fattigdomsbegrepp. Nej, det är inte något problem att en del föräldrar tjänar mycket pengar och därför har mer pengar att spendera på sina barn. Nej, det är inte något problem att allt fler går från arbetslöshet och utanförskap till lönearbete. Problemet är att alltför många föräldrar fortfarande är fast i bidragsberoende och lever nära existensminimum. Vad Sverige behöver är inte mer utjämningspolitik utan en ännu bättre tillväxtpolitik och inte minst en företagslinje som skapar förutsättningar för fler nya och växande företag. Där finns vägen ut ur fattigdom för svenska barnfamiljer!
Samma medicin fungerar även på det internationella planet. Debatten om barnfattigdom har varit märkligt närsynt när vi alla vet att den verkliga barnfattigdomen finns i andra delar av världen, inte minst i det subsahariska Afrika. Visst kan det kännas jobbigt att grannens barn har råd med dyrare kläder, men den verkliga orättvisan är att det finns barn som dör av undernäring eller sjukdomar som kunde ha botats. Kristdemokraterna måste stå för en utvecklingsvänlig internationell politik som kompletterar den traditionella biståndspolitiken med en konsekvent kamp för frihandelsinriktad marknadsekonomi. Det är den bästa boten mot barnfattigdom.
Se där, några ytterligare tips till Göran Hägglund inför morgondagens linjetal på rikstinget i Umeå. Jag vet att jag inte är ensam om att invänta det med stor iver och vill önska Göran lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar