Framtiden för Danderyd och S:t Göran

Folkpartiet vill privatisera Danderyds sjukhus. Ilija Batjlan (s) rasar mot förslaget och pratar om att "rea ut" sjukhuset, trots att inget pris fastställts eller ens nämnts i förslaget.

Jag kan mycket väl tänka mig att Danderyds sjukhus kan säljas eller läggas ut på entreprenad med tiden. För mig är vem som äger sjukhuset inte någon avgörande fråga. Det viktiga är istället hur avtalet mellan sjukhuset och landstinget ser ut, och hur det följs upp så att medborgarna verkligen får den vård som landstinget beställt. Där är den viktiga frågan just nu att se till att den nya upphandlingen av S:t Göran blir rätt, så att både vården och utbildningsuppdraget sköts på ett bra sätt under åren som kommer.

Capio har med S:t Göran visat att privat driven vård kan vara väl så god som offentligt driven. Det finns alltså ingen anledning att vara orolig över en eventuell framtida försäljning av något sjukhus, så länge avtalen som skrivs är kloka. Men det viktigaste är inte vem som äger och driver vården utan att vi lyckas bygga ut vården i den takt som Stockholms växande befolkning behöver. Under de närmaste åren räknar vi med att det behövs ungefär 400 nya vårdplatser.

SvD SvD

Delar av Masmoplatån blir naturreservat

Idag fortsatte Huddinges junifullmäktigesammanträde med en tredje session, närmare fem timmars debatt då vi avverkade i stort sett alla de ärenden som bordlagts efter de två första dagarna.

Två ärenden orsakade mer omfattande debatt och slutade i en votering. Den ena gällde Vänsterpartiets idiotförslag att de fackliga organisationerna skulle kallas in för att ge Huddinges elever facklig skolning, ett förslag som är ungefär lika genomtänkt som att låta prästen ta hand om religionsundervisningen. Det är sjukt att en ohelig allians bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna försökte driva igenom ett förslag som så helt uppenbart strider mot skolans uppdrag som opartisk kunskapsförmedlare.

Det andra ärendet som ledde till votering var mindre överraskande. Frågan om att bebygga Masmoplatån eller göra den till naturreservat har delat Huddinges politiker sedan långt innan jag engagerade mig politiskt - ja, förmodligen sedan innan jag ens hade rösträtt. Det som gör frågan extra känslig är att skiljelinjen går rakt igenom blocken. Socialdemokraterna och Folkpartiet har sedan länge velat bebygga platån, medan Moderaterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Huddingepartiet gått till val på att göra hela området till naturreservat.

Nu har kommunfullmäktige till sist fattat ett beslut, påskyndat av den förändrade lagstiftning som gör att det skulle bli väldigt mycket mer kostsamt för kommunen att omvandla området - som ägs av Stockholms stad - till naturreservat vid ett senare tillfälle. Beslutet, som innebär att merparten av platån införlivas i Gömmarens naturreservat men att området närmast Glömstavägen och Masmo tunnelbanestation undantas, är ett bra exempel på den vilja som finns inom den nuvarande majoriteten att överbrygga de skillnader som finns och hitta lösningar som alla kan leva med. Området som undantas är inte bara det minst viktiga ur naturvärdessynpunkt, det är samtidigt det mest attraktiva ur bebyggelseperspektiv, med närhet till såväl huvudvägnätet som kollektivtrafiken och stort som Myrstuguberget ungefär. Idag finns det ingen ekonomi i att bebygga det (det är inte så att marknaden skriker efter bostäder i Vårby just nu), men i framtiden kan det eventuellt bli ett bra komplement till bebyggelsen i Vårby Haga. Socialdemokraterna, som tillsammans med Sverigedemokraterna motsatte sig utvidgningen av reservatet, var förstås upprörda, men jag har svårt att se annat än att det här var en fungerande kompromiss som gör att vi kan komma ifrån den handlingsförlamning som rått under många, många år.

SR

En monarki för Sverige i tiden

Efter veckor av uppladdning och massmedial hysteri är så äntligen den stora dagen här. I eftermiddag gifter sig kronprinsessan med sin Daniel.

Jag önskar dem förstås all välgång och många lyckliga år tillsammans, men måste samtidigt erkänna att jag börjar bli rätt så trött på allt ståhej. Pompa och ståt, militärmarscher och högtidliga ceremonier är inte riktigt min grej.

Jag har förstått att jag inte är ensam om det. De republikanska sympatierna sägs ha vuxit på senare tid och många opinionsbildare, både med liberala och socialistiska förtecken, tar chansen att attackera kungahuset, senast Lena Andersson i Dagens Nyheter.

Monarkins försvarare tillgriper i debatten alltför ofta rätt så krassa nyttoargument; att det kungliga apanaget kan ses som en marknadsföringskostnad som ger ett bra cost/benefit-utfall jämfört med alternativa modeller, till exempel en president.

Må så vara. Men det kan aldrig vara det som är grunden för rikets statsskick, lika litet som en önskan att tillfredsställa folkets behov av glamour, pompa och ståt. Om Sverige skulle skapas från grunden idag skulle vi inte välja att göra landet till en monarki.

Men vi börjar inte från början. Dagens Sverige är skapat på århundraden av historia. Monarkin är intimt förknippad med den utvecklingen och vårt statsskick är en markering av den historiska kontinuiteten som går tillbaka till Erik Segersäll för närmare tusen år sedan, till rikets enande och kristnande.

Dagens monarki är – tack och lov – inte densamma som medeltidens bloddrypande ättekrigande eller stormaktstidens autokratiska arvsvälde. Sverige har utvecklats. Men det är en utveckling som skett stegvis och där vi får bygga vidare på historiens erfarenheter och lärdomar. Monarkin är värdefull som en symbol för denna kontinuitet.

Men vår tids konstitutionella monarki har också ett annat viktigt symbolvärde. I en tid när allt är politik och politik är allt visar monarkin på politikens gränser. Sverige är större än politiska dagsländor och det senaste valresultatet. På samma sätt som man i republiken USA över alla partigränser kan enas runt den oföränderliga konstitutionen, representerar monarkin det gemensamma.

Därför önskar jag denna dag inte bara allt gott till Victoria och Daniel utan också till den svenska monarkin. För Sverige i tiden.

Läs även: Christian Carlsson

Våga ställa tydliga miljökrav på byggandet

Miljövänligt och energieffektivt byggande står högt upp på agendan just nu. Samtidigt är det ett område där det kan vara svårt att navigera. Häromdagen lyssnade jag på Robert af Wetterstedt på WSP Environmental som redogjorde för en del aktuella projekt och olika typer av miljöklassningar. Såväl hyresgäster som finansiärer ställer krav på miljövänliga lösningar och är i många fall beredda att betala extra för att få dem, men det finns också de som mest ser miljökrav som en onödig fördyring, vilket till exempel ett par representanter för Trä- och möbelindustriförbundet visade i en debattartikel i Dagens Nyheter i förra veckan.

Jag är stolt över det arbete som bedrivs i Huddinge kommun på det här området. Vi har blivit allt bättre på att ställa krav när det gäller kommunala lokaler. Inte minst gäller det förskolor, där vi uppför eller planerar att uppföra flera nya förskolor som är byggda med passivhusteknik. Men vi har också börjat ställa krav i samband med markanvisningar. När vi för ett par dagar sedan tecknade avtal med Veidekke om exploatering av den tredje etappen av utbyggnaden runt Kvarnbergsplan, området närmast Huddingevägen, ingick ganska tuffa krav på miljöområdet: Husen ska vara byggda enligt den passivhusstandard som FEBY (Forum för Energieffektivt Byggnader) antagit och godkända på Miljöklassad Byggnads guld-nivå.

Men vi är ändå bara i början på en lång process. Jag ser fram emot när brittiska BREEAM och amerikanska LEED, som är miljöklassningssystem med ett lite bredare helhetsperspektiv, kommer att vara översatta och anpassade till svenska förhållanden. Idag är de ganska krångliga att använda, även om det går - Nya Karolinska Solna ska till exempel godkännas utifrån LEED-systemet. Men vi kan inte vänta på att de stora systemen ska finnas i svensk tappning, utan får försöka ställa provisoriska krav på till exempel energieffektivitet och kemikalieanvändning i avvaktan på en framtida helhetslösning. Det viktiga är att vi tar tydliga steg i rätt riktning och hela tiden lär oss hur vi ska bli bättre, som samhällsplanerare, beställare och byggherrar. Vi måste våga ställa tydliga och konkreta miljökrav, oavsett var i processen vi befinner oss.

Ja till ny kärnkraft

År 1980 folkomröstade svenskarna om kärnkraften. Då hade Sverige sex kärnkraftsreaktorer i drift. Ytterligare fyra reaktorer var färdiga att tas i bruk och två till höll på att uppföras. Sedan dess har två reaktorer stängts (efter påtryckningar från kolkraftslandet Danmark) och inga nya kärnreaktorer byggts.

År 1980 lanserade Commodore hemdatorn VIC-20. Apple lanserade Apple III. Ett litet Seattle-baserat företag skapade operativsystemet MS-DOS. Tänk om vi fortfarande använde datorer byggda 1980 eller tidigare...

Dagens riksdagsbeslut att tillåta att moderna kärnkraftsreaktorer byggs istället för de gamla reaktorerna från 70-talet och början av 80-talet är klokt. Alternativet till kärnkraft är fortfarande först och främst kol, som är en av de största miljöbovarna i världen. Knappast en framkomlig väg för den som bryr sig om klimatfrågan. Sol-, vind- och vågkraft fortsätter att utvecklas, men kan inte idag täcka det behov av energi som kärnkraften idag tillgodoser. Kärnkraften behövs och kommer att fortsätta behövas under den överblickbara framtiden. Naturligtvis ska då svensk kärnkraftsindustri använda sig av den bästa och säkraste teknologin som kan uppbringas idag - inte den som var den bästa för trettio år sedan!

DN SvD

Enhetstaxa? Nej. Maxtaxa? Ja.

De rödgröna vill återinföra enhetstaxan inom SL, berättar Dagens Nyheter idag. Det är kanske inte någon stor överraskning, även om priset ska vara högre än senast experimentet genomfördes. Huvudargumentet känns igen: zonindelningen är orättvis. Jag kan hålla med om det påståendet. Zonsystemet är långt ifrån perfekt. Men ingen har lyckats förklara för mig varför det skulle vara mer rättvist om det kostar lika mycket att resa från Norrtälje till Nynäshamn som från T-centralen till Hötorget. Om det är rättvisa man vill ha behövs det nog ett annat tänk.

Men problemet med enhetstaxan är inte i första hand rättviseaspekten, även om den också talar emot idén. Problemet är istället att SL:s intäkter skulle minska och färre resenärer köpa periodkort. Är det någon som tror att minskade intäkter skulle bidra till en bättre fungerande kollektivtrafik? Jag gör det i alla fall inte. Och risken när folk går över från periodkort till enkelbiljetter av ett eller annat slag är att de faktiskt åker mindre fastän kostnaden per resa blir lägre. När man väl betalat sina 690 kr för månadskortet är ju marginalkostnaden för ytterligare resor noll och intet, medan den som reser med enkelbiljetter tänker på kostnaden varje gång man betalar - och ibland kommer att välja ett annat färdmedel. Tror man att det är bra att folk använder kollektivtrafiken mycket bör man alltså satsa på att sänka kostnaden för periodkorten snarare än för enkelresorna.

Jag - och Kristdemokraterna - håller däremot helt och hållet med om att även Waxholmsbolaget och Färdtjänsten bör ingå i Access-kortsystemet. För Färdtjänsten är det redan på gång, har jag förstått, och att Waxholmsbolaget integreras bättre i kollektivtrafiksystemet tror jag både resenärerna och företagen tjänar på. Varför inte slå ihop SL och Waxholmsbolaget till en trafikhuvudman?

Ett maxpris per dag på Access-kortet tycker jag också är en bra idé. Så fungerar det ju i London, så det ska inte vara omöjligt att fixa det i Stockholm också.

Välkomna, Alerta Omsorg och Ekens Hemtjänst!

Valfriheten i hemtjänsten fortsätter att öka i Huddinge. Idag godkände äldreomsorgsnämnden två nya utförare, Alerta Omsorg AB och Ekens Hemtjänst, och jag vill önska båda företagen varmt välkomna till kommunen. En värdig äldreomsorg är inte möjlig utan valfrihet för de äldre, och valfriheten borgar i sin tur för ett ökat kvalitetsfokus, en ständigt tävling i att erbjuda kommunens äldre så god omsorg som möjligt. Alerta Omsorg och Ekens Hemtjänst har alla förutsättningar att kunna ge viktiga bidrag i den utvecklingen. Välkomna!

Finskt firande på Björnkulla

Idag invigdes den nybyggda delen av Björnkulla äldreboende i Flemingsberg. Jag var där och klippte banden - både ett blågult och ett blåvitt, för Björnkulla är ett finsk-svenskt äldreboende. Även Finlands ambassadör Markus Lyra var där och talade, liksom Huge Fastigheters VD Åsa Hedenberg. Markoolio underhöll och ordnade allsång. Karelska piroger och tårta inmundigades. Det var massor med folk på plats och, ja, man kan nog säga att det var en folkfest på den fullsatta innergården.

För mig är det en självklarhet att finsktalande äldre som behöver flytta till ett äldreboende ska få möjlighet att flytta till ett finskspråkigt boende. En anledning är att många äldre med åren förlorar alla andra språk än sitt modersmål, men det är långt ifrån den enda. Ytterst handlar det om att jag tycker att äldre ska ha rätt att bestämma över sina egna liv. Om det finns önskemål om att flytta till ett boende med en speciell profil bör vi så långt som möjligt försöka tillgodose det. Gäller det en ganska stor grupp, som de finsktalande, skulle det vara ett misslyckande om vi inte kunde erbjuda den möjligheten.

Men på Björnkulla finns det utrymme inte bara för det finska språket utan också för finsk kultur och finska traditioner. I relaxavdelningen finns en riktig finsk bastu, helt anpassad för personer med funktionshinder. Från det nya tillagningsköket, som blir färdigt i höst, kommer man att kunna få speciallagad finsk mat. De olika finskspråkiga föreningarna i kommunen bidrar med kultur och sociala aktiviteter och Svenska kyrkans finskspråkiga präst och diakoner bistår med själavård och stöd av olika slag.

Björnkulla får i alla brukarundersökningar fantastiskt fina betyg. Jag är inte förvånad. Kompetent, motiverad och passionerad personal ger resultat. I de nybyggda lokalerna kommer man att kunna bli ännu bättre. Jag är väldigt stolt över Björnkulla äldreboende, och det hoppas jag att övriga huddingebor också är!