Biblioteken ska vara skattkammare

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund dominerar just nu svensk kulturdebatt. Inte så att alla kulturtyckare håller med - snarare tvärtom! - men hans uttalanden väcker känslor och får igång diskussioner.

Igår publicerade han en artikel om biblioteken på Newsmill: Bibliotekariernas poppighet hotar vår kulturskatt.

Rubriken lägger ansvaret på bibliotekarierna, men jag skulle tro att problemet går betydligt djupare än till de enskilda människor som arbetar på våra bibliotek. Frågan handlar om vilken roll biblioteken ska ha, och hur deras verksamhet ska kunna bedömas i vår mätande, räknande och utvärderande tid.

I Huddinges biblioteksplan (fastställd av kommunfullmäktige i januari 2008) sägs bland mycket annat att biblioteken ska stödja det livslånga lärandet, stimulera till läsning av skönlitteratur och aktivt medverka till barns och ungas läs- och språkutveckling.

Goda målsättningar alla, men hur gör man? Och hur visar man att man faktiskt nått målen?

Kvantifiering i form av antal besök och antal utlånade böcker är ett sätt att visa att man faktiskt gjort sitt jobb. Men då syns det inte om besökarna valt att låna reseguider eller Liza Marklunds senaste eller ifall de fördjupat sig i Dostojevskij eller Baudrillard. Siffrorna är neutrala. Men ska kulturpolitikerna vara det? Är allt läsande lika mycket värt?

I vissa fall kan det vara viktigt att fylla på med en hel del exemplar av populära böcker. Jag minns när jag vikarierade som lärare på en mellanstadieskola för många år sedan. I en av klasserna - en sexa, om jag minns rätt - fanns en pojke som inte var speciellt duktig på att läsa. Men när det var lästimme satt han och kämpade sig igenom den första Harry Potter-boken. Otroligt nyttigt - och otroligt viktigt att han fick tillgång till just den boken, eftersom det var den enda riktiga bok som hade förmått väcka ett så stort intresse hos honom.

I andra fall kan det kännas mer tveksamt. Om vuxna människor känner för att läsa en Liza Marklund-deckare kan de gott köpa den när den kommer ut i pocket. Det finns ingen anledning för biblioteken att försöka konkurrera med Pocketshop.

Istället är det bredden och djupet i bokskatten och kunskaperna hos personalen som är bibliotekens stora fördel. Biblioteken ska inte vara kommersiella aktörer utan förmedlare av kunskap, bildning och kultur. Det behövs i vår tid, när också akademiker ofta saknar den mest elementära kunskap om det svenska och västerländska kulturarvets klassiker. En god vän berättade nyligen om hur han som barn, i Libanon, läste Pär Lagerkvist på arabiska. Hur många svenska ungdomar har ens läst honom på svenska?

Jag tänker inte säga åt våra duktiga bibliotekarier vilka böcker våra bibliotek ska innehålla. En hel del kan säkert utrangeras utan att det vare sig stör uppgiften att bevara och förmedla vårt kulturarv, sprida god litteratur och stödja ungas och vuxnas sökande efter kunskap och bildning - och eftersom jag själv emellanåt brukar botanisera bland de verk som säljs vid bibliotekens utrangeringsreor vet jag att utrangering är något som sker kontinuerligt. Men i den kontinuerliga förnyelsen är det viktigt att man hela tiden behåller fokus på det som borde vara uppdraget. Och, förstås, att vi politiker lär oss att utvärdera kvalitet, inte bara kvantitet. Dret viktiga är att biblioteken ska få fortsätta vara skattkammare, där kan man hitta det som är spännande, utmanande och utvecklande - inte bara det som är på modet just nu.