09 november 2009

Farväl till neutraliteten

Idag firas Berlin-murens fall för 20 år sedan. Med all rätt. Det är utan tvekan den viktigaste politiska händelsen under mitt liv, den viktigaste under hela efterkrigstiden.

Jag var bara 19 år när det hände, jag hade gått ut gymnasiet några månader tidigare. Jag hade bara hunnit med något enstaka besök vid det ofrihetens monument som delade Berlin. Men jag hade sett tillräckligt för att känna en otrolig glädje den där dagen. Att muren föll var en symbol för att ondskans makt var krossad och en bättre värld möjlig.

Att tala om Berlin-muren som en symbol för ondska var inte politiskt acceptabelt i det samhälle jag växte upp i. Sverige var "neutralt", det var en dogm som hade lämnat den strikt säkerhetspolitiska sfären och genomsyrade hela tänkandet.

I en intressant understreckare idag beskriver Barbro Eberan hur den östtyska propagandan fick utrymme i det svenska samhället. Jag minns själv en del av de skildringar av tillvaron i DDR som vi fick oss till livs i tyskundervisningen. "Freie Demokratische Jugend" - eff-de-jot - är en av de glosor jag fortfarande kommer ihåg. Kommunismens brott talades det däremot tyst om.

Berlin-murens fall blev naturligtvis slutet på neutralitetspolitiken i den form den tidigare haft. Olof Palmes och Ingvar Carlssons eftergivenhet blev historia, för det är svårt att vara neutral mellan sovjetdiktaturen och den västerländska demokratin när sovjetdiktaturen imploderat.

Men viktigare än brytningen med den säkerhetspolitiska neutralitetspolitiken är brytningen med den moraliska. Det är skillnad mellan gott och ont, och även om inte någon människa eller något system är perfekt är inte alla lika goda kålsupare. Forum för levande historia har nyligen presenterat ett material om kommunismens brott mot mänskligheten. Det är hög tid. Ett sådant material skulle ha behövts redan när jag gick i skolan, och det är kanske ännu viktigare idag. Vi får aldrig glömma de diktaturer som präglade Europa under 1900-talet så att vi inte tillåter något liknande att ske igen.

Inga kommentarer: