Få frågor engagerar så mycket som vikt och viktminskning. Hur jag ska komma ner till eller behålla min idealvikt diskuteras ständigt i kvällstidningar och i samtal mellan vänner och arbetskamrater - jodå, även i kommunalrådskorridoren i Huddinge. Många har idéer och förslag, och en hel del tjänar även pengar på saken. I många fall med ärligt och uppriktigt uppsåt, men branschen lockar också till sig lycksökare och charlataner.
I den vetenskapliga världen pågår en ständig jakt på evidens. Vad är det som egentligen fungerar? Idag proklamerar Svenska Dagbladet att "Operation det enda som fungerar" i kampen mot fetma. Och det verkar i alla fall statistiskt sett stämma för dem som lider av allvarlig övervikt, som ju i sin tur tenderar till att leda till en mängd följdsjukdomar som till exempel diabetes.
Jag lyssnade för en tid sedan på en föredragning av Claes Johansson, spesak (specialsakkunnig läkare) inom kirurgi i Stockholms läns landsting. Han framhöll överviktskirurgin som en av de allra viktigaste frågorna inom kirurgin just nu. I Stockholm genomförs cirka 1.500 landstingsfinansierade obesitasoperationer per år, och därutöver kanske 100 helt privatfinansierade, till exempel på Sophiahemmet.
Gränsen för vem som kan beviljas en operation är i Stockholms läns landsting ett BMI på 35 (BMI = vikten i kg delat med längden i meter i kvadrat). Jag kan tycka att det är bra att gränsen är så pass hög. Det handlar trots allt om ett kirurgiskt ingrepp som radikalt kommer att förändra patientens liv - på gott och ont. Det bör ses som en sista utväg, inte som det naturliga förstavalet.
Att det idag är den enda säkra dokumenterade metoden till varaktig viktminskning för personer med allvarlig fetma betyder naturligtvis inte att det är den enda vägen. En hälsosam livsstil är naturligtvis alltid att föredra framför kirurgiska ingrepp eller jojobantning. Och kunde man hitta medicinska preparat som hjälpte till på vägen utan allvarliga bieffekter vore nog det också att föredra, men där har det tyvärr varit en rekyl under den senaste tiden, som SvD rapporterat om. Icke desto mindre vore det bra om Stockholms läns landsting kunde göra en satsning på obesitasmedicinare som kan stödja primärvården som ju är de som idag får ta emot patienter med kraftig övervikt. Ju tidigare folk kan få kvalificerad medicinsk hjälp, desto mindre kommer behovet av kirurgiska ingrepp bli. Samtidigt som den medicinska evidensen pekar på att det är viktigt att den här typen av ingrepp kan erbjudas till dem som verkligen behöver det - och att det trots en kostnad på mellan 75 och 90.000 kr per operation förmodligen också är en ekonomiskt lönsam investering i medborgarnas hälsa.
SvD
5 kommentarer:
Själv tycker jag att det vore bra om landstinget kunde erbjuda mer kvalificerad hjälp mot ätstörningar också. Nästan alla som har ett BMI på 35 och över har någon form av ätstörning och de psykiska besvären kan mycket väl bestå även efter en viktnedgång vilket kan leda till ny viktökning.
Hört talas om LCHF? Det finns böcker
att läsa t.ex. Skaldemans:"Ät dig ner
i vikt", DR. Dahlqvist´s böcker om
LCHF med flera. Rent ut sagt bedrövligt att denna utomordentliga
och hälsosamma "metod" att gå ner i
vikt undanhålls och förtalas av
bl.a. media och inte minst Livsmedelsverkets prestigefyllda
presentanter!
Mätt och glad LCHF:are.
Operation är till synes en effektiv metod som mycket synbart korrigerar problemet. Men hur påverkar det kroppens funktioner i längden? Och klarar verkligen personen att inte falla tillbaka till dåliga matvanor när den överlåter kontrollen över sin kropp till kirurgen? Det gick ju bra att ändå. Folk tror att de kan missköta sin hälsa (röka, äta förmycket, inte röra på sig, supa, använda droger) sen går man till någon och ber de om hjälp. Det enda jag vill ge till dem är hjälp till självhjälp. Det enda som fungerar enligt min mening och kostar i alla fall inte multum med pengar.
Jag har flera beaknat som blivit opererade och lyckats gå ner 50-60 kg i vikt. Men de har inte LÄRT sej något om sej själva eller sitt matbeteende. En och annan har dessutom lyckats gå upp alla kilon igen, trots att magsäcken är så liten. Jag har hört talas om personer som MIXAT glass och chips för att kunna äta det direkt efter operation... då är nåt generalfel! Jag anser att man i skolan måste prata mer om hälsa, mat och motion. Så att våra unga lär sej tidigt vad som är bra för kroppen. Många föräldrar kan inte ens laga mat och vet inte hur de ska prata med sina barn om hälsa. Kanske skulle ingå i nån föräldrautbildning? Man tassar på tå kring unga med övervikt istf att prata med dem och hjälpa dem. Jag ser detta dagligen i mitt jobb på Viktväktarna och vet att inga kurer i världen hjälper mot övervikt. Det enda som gäller och som alltid varit ett faktum är: ÄT INTE MER ÄN KROPPEN KAN GÖRA AV MED! Precis så enkelt och precis så svårt är det i dagens stillasittande samhälle. Du får gärna göra ett studiebesök hos oss på Torsdag när vi öppnar i ABF igen.
Många kloka kommentarer. Naturligtvis ska inte ett så här allvarligt kirurgiskt ingrepp tillgripas med lätthet - och när det används ska det kombineras med psykologisk hjälp för att komma till rätta med de beteenden som orsakat övervikten, och orsaken till dessa beteenden. Kanske bör det också finnas någon slags livsstilsavtal mellan landstinget och den som ska opereras? Kanske bör den obesitasmedicinska specialistenheten knytas till något av de enheter som arbetar med ätstörningar idag, t.ex. Stockholms Centrum för Ätstörningar? Hur som helst håller jag helt med om att det måste handla om hjälp till självhjälp - där en tarmoperation är en radikal och, enligt vetenskapsmännen, fungerande metod.
Skicka en kommentar