05 juni 2011

Svenska Dagbladets spårvagnshat är hårresande

De senaste åren har det varit tydligt att Svenska Dagbladet på nyhetsplats bedrivit en aggressiv politisk kampanj mot spårvägar. Inget argument mot spårvagnar har varit för litet för att få en stor rubrik, inget skäl för spårvagnar har varit så stort att tidningen inte kunnat bortse ifrån det. Det är ett sorgligt exempel på hur den journalistiska objektiviteten har farit all världens väg. Jag säger det med sorg, för jag är en trogen Svenskan-läsare sedan decennier.

Men frågan är om inte dagens utfall i frågan är det grövsta av dem alla. I Kommunsverige finns det en mängd samarbetsorganisationer kommuner emellan. Den största och tyngsta av dem alla är SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, men det finns även specialorganisationer inom en mängd olika områden. För de kommunala bostadsföretagen finns SABO, för kollektivtrafikhuvudmännen (till exempel SL) finns Svensk Kollektivtrafik. Alla de här organisationerna brukar ha en styrelse bestående av politiker.

I denna rika flora av organisationer finns även en mindre organisation med namnet Spårvagnsstäderna, där kommuner och kollektivtrafikhuvudmän samarbetar för att lösa de problem som finns kring införandet av spårvägar i den svenska kollektivtrafiken, till exempel när det gäller gemensamma standarder. Ordförande i denna organisation, liksom i Svensk Kollektivtrafik och SL, är trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm.

Detta upprör Svenska Dagbladet, som hävdar att organisationen är en "lobbyorganisation" och lyckas få en, får man förmoda, helt oinsatt korruptionsforskare att låta sig citeras. Hade Spårvagnsstäderna bestått av entreprenörer som driver spårvägar, bygger spårvägar eller säljer spårvagnar hade jag kunnat se en logik i Svenska Dagbladets krigsrubriker. Det skulle vara djupt olämpligt om trafiklandstingsrådet även vore styrelseordförande i till exempel Bil Sweden eller Bussbranschens Riksförbund, som är lobbyorganisationer för det privata näringslivet som säljer tjänster till trafikhuvudmän som SL. Spårvagnsstäderna, däremot, är en samarbetsorganisation för kommuner och landsting. Om sådana inte kunde ledas av ledande politiker i kommun och landsting, då skulle det behövas en storstädning i svensk politik.

Det är sorgligt att en i andra sammanhang så seriös tidning som Svenska Dagbladet nedlåter sig till den här typen av smutskastning, och jag hoppas verkligen att det inte upprepas. Att redaktionschefen går till öppen attack mot trafiklandstingsrådet gör förstås att det finns anledning att befara att så inte är fallet, men hoppet är ju det sista som överger en...

7 kommentarer:

Joakim sa...

Bra skrivet! SvD är helt ute och cyklar!

Emil sa...

Men Kalle, du läste väl artikeln -eller vilseleder du läsaren? I organisationen ingår inte bara kollektivtrafikhuvudmän utan också företag som verkar på marknaden för spårväg.

Karl Henriksson sa...

Företag kan vara medlemmar i föreningen, ja. Men de har ingen rösträtt, ingen styrelserepresentation. Man kan förstås fundera på om de borde få vara medlemmar, men oavsett vilket är det uppenbart att Christer G Wennerholm i sin roll i Spårvagnsstäderna företräder medborgarna i Stockholms län, inte spårvagnstillverkarna, något som SvD försöker dölja eller förvrida i artikeln.

Emil sa...

De inte bara KAN vara medlemmar, de ÄR vad jag förstår medlemmar. Och ordföranden företräder väl alla medlemmar? Det är du som i din jämförelse med SKL och dylika organisationer försöker vilseleda läsaren.

Karl Henriksson sa...

Jag böjer mig för din djupa insikt i hur föreningen Spårvagnsstäderna fungerar... Obs! Ironi. Alla försök att framställa föreningen som en form av korruption är totalt oseriösa.

Emil sa...

Jag tycker att du - och Christer G Wennerholm - bör ta mer seriöst på den här frågan. I den organisation - som du utan täckning jämförde med SKL - ingår spårvagnstillverkarna som medlemmar. Det krävs ingen djupare insikt för att förstå det. Det räcker att du är läskunnig.

Karl Henriksson sa...

Det stämmer att i föreningen Spårvagnsstäderna är 26 företag medlemmar, varav några stycken tillverkar spårvagnar. Men det är också sant att av föreningens 19 styrelseledamöter och ersättare representerar samtliga olika kommuner eller trafikhuvudmän. Om företagen skulle vilja driva någon fråga som går emot kollektivtrafikhuvudmännens intresse - till exempel att agera för att ersätta buss med spårvagn där det inte är sakligt motiverat - skulle de bli nedröstade med siffrorna 10 mot noll. Visst hade man kunnat vara tydligare, till exempel genom att ha ett fullt medlemsskap öppet för kommuner och kollektivtrafikhuvudmän och ett associerat medlemsskap för övriga, men effekten är i praktiken densamma: Spårvagnsstäderna agerar utifrån intressena hos de kommuner och kollektivtrafikhuvudmän som bedömer att spårväg är en framtidslösning i svensk kollektivtrafik. I den gruppen ingår, föga överraskande, alla landets storstadsområden och flera mellanstora städer.