AstraZenecas besked igår att man lägger ner sin forskning och utveckling i Södertälje kom som en obehaglig smäll för alla oss som ser life science som en av grundpelarna i framtidens näringsliv i Stockholms-regionen. Att 1.200 jobb försvinner på ett bräde går förstås inte obemärkt förbi, men det som verkligen tär på det stockholmska självförtroende - normalt sett så gott, och inte utan orsak! - är förstås insikten om vilka jobb det är som försvinner.
Att industrijobb ibland flyttar till låglöneländer, det har vi lärt oss att acceptera. Sverige ska inte konkurrera med låga löner. Att företag bantar sin administration, det får vi också ta. Storföretag har precis samma tendens att bygga upp byråkratier som i statlig och kommunal förvaltning och måste emellanåt stävja den. Men att ett företag väljer att lägga ner hela sin forskningsverksamhet, det smärtar. Det är ju där vår region ska vara som bäst.
Ingrid Stenberg, chefredaktör på tidningen Biotech Sweden, skriver en initierad artikel på Newsmill där hon argumenterar för att det här egentligen inte handlar om Södertäljes, Stockholms eller Sveriges konkurrenskraft utan snarare om en internationell trend att de stora, multinationella företagen i allt större utsträckning väljer att skippa den dyra, osäkra och tidskrävande grundforskningen för att istället köpa upp forskning i ett senare skede.
Det är möjligt att hon har rätt. På ett sätt kanske det kvittar. När jag växte upp var svensk läkemedelsindustri fokuserad på två stora företag, Astra och Pharmacia. Internationella storföretag, men också företag med svenska huvudägare och inte bara forskning och utveckling i Sverige utan även sitt hjärta. När företagen funderade på var de skulle satsa, var det naturligt att Sverige, medvetet eller omedvetet, fick visst företräde.
Idag är företagen slukade av internationella jättar. När AstraZeneca eller Pfizer planerar sina investeringar kommer Stockholms-regionen bara att kvalificera sig på egna meriter. Vi måste vara bäst - erbjuda den mest kompetenta personalen, de bästa förutsättningarna. Vi måste vara på tårna.
Jag vet att potentialen finns. För ett par månader sedan träffade jag representanter för ett antal life science-företag i Flemingsberg. Det var ett spännande och inspirerande möte (läs mer här), jag imponerades av vitaliteten. Och utvecklingen i Flemingsberg är inte det enda som händer. I norra Stockholm pågår arbetet med att skapa ett nytt biotech-centrum i Norra stationsområdet vid Nya Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.
Det betyder inte att det inte finns anledning till oro. Det gör det. Vi måste göra vad vi kan för att förbättra attraktionskraften i svensk forskning och, inte minst, öka kommersialiseringen av de resultat som forskningen ger. Anders Lönnberg är en rätt så klok person, fastän han är socialdemokrat - har en del bra idéer i sin Newsmill-artikel, även om han kanske litar lite väl mycket till byråkratiska processer. Det som behövs är handling.
För några veckor sedan pratade jag med en representant för KTH, som var frustrerad över att satsningen på Innovationscentrum vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge (Flemingsberg) aldrig kommer igång. Novum BioCity, de nya forskningslokalerna med laboratorier som planerats intill sjukhusentrén, har det talats om hur länge som helst, men när det är dags att sätta planerna i verket verkar man vara ovilliga att ta det avgörande steget. Men vill vi ha en framgångsrik life science-industri i Stockholms-regionen måste både staten och landstinget vara beredda att satsa.
Med 1.200 AstraZeneca-anställda som snart står utan jobb, står life science-industrin inför något av ett vägskäl. Lyckas vi ta tillvara den kompetens de har och skapa nya. växande, vitala företag baserade på aktuell forskning? Utvecklas Stockholms-regionen som life science-centrum eller amputeras en stor del av kompetensen bort?
SvD, DN, DN, DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar