Samlingsstyre i landstinget?

I Svenska Dagbladet idag diskuterar olika landstingspolitiker en debattartikel som landstingsrådet Stig Nyman (kd) och oppositionslandstingsrådet Anders Lönnberg (s) fick publicerad i Dagens Nyheter för någon vecka sedan.

Man får väl säga att det är märkligt att artikeln inte fått mer publicitet, för redan rubriken "Vi behöver samlingsstyre inom landstingspolitiken" är ju väldigt radikal för att komma från två aktiva, ledande landstingspolitiker på ömse sidor om blockgränsen.

Kanske lite för radikal för min smak. Samlingsstyre är att gå för långt. Men däremot har debattörerna rätt i att man måste komma bort från det klimat som under en lång följd av år rått i landstinget, där den sittande majoriteten med minsta möjliga maginal trumfar igenom viktiga beslut som nästa majoritet sedan river upp med stora omställningskostnader som följd.

Jag tror att Stig Nyman först och främst tänker på det viktiga arbetet med planeringen av det nya Karolinska Sjukhuset, som han är ansvarig för. Ett annat exempel från sjukvårdspolitiken är den katastrofala sammanslagningen av Karolinska och Huddinge sjukhus, som genomfördes under förra mandatperioden. Själv har jag mest erfarenhet av situationen inom SL, där sossarna och deras kumpaner för ett par år sedan med en rösts övervikt slängde fram ett radikalt nytt och utpräglat populistiskt taxesystem, som var en ekonomisk katastrof och dessutom missgynnade dem som använder SL-trafiken regelbundet.

Jag läser regelbundet handlingar till landstingsfullmäktige, eftersom jag är tredje ersättare för vår ledamot från sydöstra valkretsen. Något som slagit mig är den konfrontationsinriktade tonen från den nuvarande oppositionen. Till i stort sett varje förslag, hur okontroversiellt det än kan verka, brukar vart och ett av oppositionspartierna (s), (v) och (mp) lämna en lång skrivelse - antingen en reservation eller ett särskilt yttrande - där de förklarar hur de istället skulle vilja att beslutet alternativt verkligheten istället var.

Jag måste erkänna att jag blir rätt så trött på det ibland. Visst finns det politiska skiljelinjer mellan partierna, annars skulle vi inte behöva dem, men grundinställningen borde vara att försöka komma överens till medborgarnas fromma. Ibland går det för långt, som i kommuner jag hört talas om där alla nästan alltid är överens om allting, men när situationen är som i landstinget känns det som om det mest handlar om att till varje pris profilera och visa upp sig.

Det är möjligt att väljarna gynnar detta - att den som syns mest och skriker mest också är den som får flest röster. Men det är mer tveksamt om de skulle gynna dem om de faktiskt också såg att det är väljarna själva som får betala priset i form av höga kostnader till följd av ogenomtänkta, kontroversiella beslut som sedan rivs upp till förmån för andra ungefär lika ogenomtänkta ställningstaganden...

Jag är kanske lite dyster idag. Det regnar ju utanför mitt fönster. Men oavsett hur vädret ser ut kvarstår att attityderna skulle behöva förändras rejält i landstingshuset. Det skulle alla stockholmare tjäna på.