Dagens man är förstås Tony Blair, som meddelat sin avgång som premiärminister och partiledare för Labour. Under Blair-erans lopp har svenska blickar ofta riktats mot Storbritannien och både Göran Perssons och Mona Sahlins "förnyelse" av de svenska Socialdemokraterna har jämförts med det Blair gjort i Storbritannien. Snacka om att komma till korta.
När man nu summerar Blairs insats i svenska medier sätts fokus på några områden:
Utrikespolitiken, där Blair fortsatt den tidigare USA-vänliga linjen (inklusive den mindre lyckade invasionen av Irak) samtidigt som han brutit med tories nästan patologiska EU-fientlighet - kombinerat med ett stort hjärta för den fattiga världen, som visat sig både i olika former av bistånd och, inte minst, en frihandelsvänlig politik.
Den ekonomiska politiken, där Blair väldigt tydligt brutit mot det fackföreningsstyrda gamla Labours destruktiva linje och istället fortsatt den framgångsrika utveckling som Margaret Thatcher påbörjade med inriktning på marknadsekonomi, företagande, jobbskapande och eget ansvar. En utveckling som gjort att Storbritannien gått från att vara Västeuropas svarta får, utan framgång och utan framtidstro, till det lysande föredömet.
Samhällsservicen, där Blair kombinerat satsningar på den offentligfinansierade skolan, vården och omsorgen med omfattande privatiseringar.
Något som jag däremot inte sett nämnas i de stora tidningarnas kommentarer, men som jag själv kanske tycker är det viktigaste att komma ihåg från Blairs år vid makten, är hans tydliga moraliska rötter i den kristna traditionen och hans starka fokus på familjen och dess betydelse. Man kan säkert med fördel kopiera många av de åtgärder Blair-regeringen genomfört, men utan denna grundläggande förutsättning kommer man inte att få se samma positiva resultat som vi sett i Tony Blairs Storbritannien. Något för både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin att ta lärdom av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar