Svenska Dagbladets Lars Ring konstaterar i en "analys" idag att staten måste styra kulturbidragen. Annars kommer det att uppstå stora regionala skillnader. "Att överlämna detta mycket viktiga ansvar till oerfarna tillfällighetspolitiker som under korta mandatperioder ska få slutgiltig makt över bidragen är ingen idealisk lösning. Tvärtom," hävdar han.
Bakom orden kan man ana ett djupt förakt för både politiker och de väljare som röstar fram dem. Kulturen kan inte styras av folket, för folket kommer att göra fel prioriteringar. Istället behövs experter, som ska se till att man satsar långsiktigt på det som kultureliten och fint folk gillar.
I princip finns det två möjliga intäktskällor för kulturproducenter: intäkter från konsumenterna, t.ex. biljettförsäljning, och intäkter från mecenater. I det moderna Sverige har den i särklass viktigaste mecenaten blivit staten och det offentliga. Som SvD:s genomgång visar finns det en hel del regionala teatrar där 90 procent eller mer finansieras via skattsedeln.
Om det är bra eller dåligt är enligt min mening ytterst upp till väljarna att bestämma. Det är trots allt deras pengar. Precis som det är deras pengar som går till sjukvård och kollektivtrafik. Frågan man - och inte minst då Lars Ring - måste ställa sig är hur man skulle våga ge s.k. "oerfarna tillfällighetspolitiker" i landstinget "slutgiltig makt" över dessa otroligt centrala verksamheter? Om man inte vågar ge de folkvalda makt över kulturpolitiken, vad vågar man då ge dem makt över?
Som kristdemokrat är jag övertygad om att subsidiaritetsprincipens tanke om att beslut ska fattas på lägsta möjliga effektiva nivå och beslutsfattarna vara direkt ansvariga inför folket. Därför borde bland annat fördelningen av statliga medel till kulturen föras över till regionerna, och Stockholms läns landsting borde omvandlas till en region som välkomnar även kringliggande kommuner och landsting.
2 kommentarer:
Jag vill gärna se att förslaget om "kulturportfölj" som Kulturutredningen jobbar med genomförs. Samtidigt kan jag med oro se på hur litet utrymme kulturpolitiken har i landstings/regionpolitiken. Finns tillräcklig kritisk massa och kompetens för att föra förhandlingar med staten om kultursatstningarna i den mindre regionen?
Om man tittar på RUParna för kulturen en undanskymd tillvaro trots att den kulturella sektorn är en viktig tillväxt sektor.
Hur ser du på den kulturella sektorn? Tyvärr är det väldigt tyst från riksdag och regering.
Jag måste erkänna att jag sällan börjar mina tankegångar ur den mindre regionens perspektiv. Enbart kulturnämnderna i Stockholms stad och Stockholms läns landsting satsar varje år långt mer än en miljard kronor på kulturen.
Men även om ekonomiska muskler naturligtvis är en fördel i vissa sammanhang, tycker jag mig se väl så mycket kraft och entusiasm i betydligt mindre städer och regioner. Jag tror att kompetensen kulturfrågorna finns där - och att det bästa är om man helt enkelt får pengarna och slipper förhandla så mycket med staten...
Då blir det också tydligt för alla att kulturen är en regional fråga och är satsningarna otillräckliga så är det den regionala regeringen som ska ställas till svars.
Visst finns det risk att somliga politiker glömmer bort kulturfrågorna - men hur är det då inte idag? De ansvariga kulturpolitikerna i riksdag och regering kan inte - och bör inte! - styra annat än på en mycket översiktlig nivå. Istället hamnar inflytandet hos tjänstemän med mer eller mindre stark anknytning till den sektor som de fördelar pengar till - långt, långt borta från den verkliga mecenaten, skattebetalarna.
För att sammanfatta, kulturen är ett område där jag tror att det vore bra om statens makt och pengar istället fördelades på regionerna.
Skicka en kommentar