Idag har jag bland annat besökt Stasimuseet i Berlin, som är inhyst i en liten del av det enorma komplex som den beryktade östtyska säkerhetspolisen huserade i när det begav sig för blott tjugo år sedan. 5-6 våningar som skildrar själva kärnan i det socialistiska Tyskland.
Där finns exempel på de märkliga manicker Stasi använde för att övervaka sina medborgare och andra - kameror i bensindunkar, fiffiga avlyssningsanordningar och jag vet inte allt. "Rena James Bond", som en av mina medbesökare uttryckte det.
Där finns också exempel på resultaten av organisationens spionage. I Stasi-högkvarteret samlades också all den information om DDR-medborgarna som man samlade in från frivilliga eller ofrivilliga angivare - släktingar, vänner, grannar, arbetskamrater - och förstås från alla sina agenter.
Men Stasimuseet beskriver också hur Berlin blev en stad delad av en mur - och hur muren till sist föll, och med den Stasi och hela den östtyska staten. Murens fall är utan tvekan den viktigaste historiska händelsen under min livstid. Jag minns hur det var att resa till den fria ön Väst-Berlin i det östtyska havet av repression och förtryck. Jag minns hur det var att gå från den levande storstaden i väst till dess socialistiska spegelbild - och jag kan lova att det inte var en skrattspegel man såg, snarare en gråtspegel.
Nu är muren borta. Potzdamer Platz och de gamla centrala stadsdelarna, som närmast låg i träda under sovjettiden, har förvandlats till en modern stadsmiljö. Även om det fortfarande finns tydliga skillnader mellan öst och väst, växer staden alltmer ihop.
Varje gång jag tänker på murens och kommunistdiktaturens fall, som på Stasimuseet, tåras det i ögonen. Men även om muren genom Berlin säkerligen aldrig kommer tillbaka, kan vi världsmedborgare inte slå oss till ro utan måste stå upp för ett öppet, demokratiskt och kapitalistiskt samhälle varhelst de grundläggande mänskliga rättigheterna hotas. Minnena från Östeuropas år under kommunistiskt förtryck måste bevaras och, precis som minnet av nazismen, förmedlas till dagens och framtidens unga som inte själva kan minnas hur det var. Det är vår plikt som ett civiliserat samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar