Jag trodde för ett ögonblick att jag hade hittat morgontidningens aprilskämt. Sedan insåg jag att det är den 25 maj idag, inte den 1 april. Häpet kan jag konstatera att det rödgröna blockets gemensamma politik är att man tänker kräva att USA lämnar alla sina militärbaser runt om i världen.
Min första tanke gällde den hybris som präglar kravet. Med vilken realism tror Urban Ahlin och hans vänner att Barack Obama kommer att lyda direktiven från de rödgrönas utrikespolitiska överenskommelse?
Men om man bortser från det fullkomligt orealistiska i förslaget, måste man ställa sig frågan om det är ett klokt förslag - eller om de rödgrönas politik inte är riktigt klok.
Förslaget innebär att USA skulle behöva stänga militärbaser även i länder där det finns ett massivt stöd för en amerikansk truppnärvaro från såväl folk som folkvalda, som till exempel på Island. Borde inte det vara en fråga för USA och Island att lösa, snarare än för Sverige? Det tycker jag. Kravet från Socialdemokraterna och deras stödpartier är helt orimligt.
Men om kravet vore svensk politik och Barack Obama, mot alla odds, valde att efterleva det, skulle det vara så klokt? Vi ser hur Ryssland fått tillbaka sitt militära självförtroende och valt att invadera åtminstone ett av sina grannländer, Georgien. Vi ser hur Kina hela tiden flyttar fram sina positioner och beter sig som gamla tiders kolonialmakter i sin strävan efter att säkra naturtillgångar runt om i de fattiga delarna av världen. Vi ser islamistisk extremism, knarkkartellers maffiavälde och etniska och religiösa konflikter som eskalerar, ibland till blodbad och folkmord som situationen var i Rwanda.
Frågan man måste ställa sig är då: Är det verkligen Barack Obamas USA som är fienden? Visst har amerikanska företrädare alltför ofta agerat utifrån ett kortsiktigt machiavelliskt maktperspektiv när de engagerat sig utanför sitt lands gränser, inte minst historiskt sett. Men USA har också väldigt ofta ingripit i internationella angelägenheter till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Det enda alternativet till en stark amerikansk närvaro till försvar för dessa grundläggande värden, är ett starkt Europa, men EU är idag svagt och splittrat - och det finns ju knappast någon rödgrön samsyn kring hur EU ska kunna utvecklas till en stark kraft i den internationella politiken.
Ingvar Carlsson och Göran Persson valde i princip att inte samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet när det gällde utrikes- och säkerhetspolitik. På goda grunder, kan jag tycka. Lars Ohly och Per Gahrton bör inte ha något reellt inflytande över svensk utrikespolitik. Synd bara att inte Mona Sahlin håller med.
Läs även: Carl B Hamilton, Gunnar Hökmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar