Jag har tillbringat morgonen med att vakta spärren på Älvsjö station. Visst, det heter att vi är stationsvärdar nu för tiden, men aldrig har vi varit så mycket "spärrvakter" som nu. Ingen obehörig får släppas in, ingen biljett får accepteras okontrollerad, det är instruktionen från SL.
Idag var sista dagen på en stor, internationell kongress för kardiologer - vad nu de gör - och de har flockats till Älvsjö. Jag hade hoppats att de skulle åka dit och sedan hålla sig där, men uppenbarligen är kardiologerna ett mobilt släkte så stundtals har jag haft köer nästan till utgångsdörrarna.
Jag vet inte vilken bild besökarna har fått av Stockholm utifrån vår kollektivtrafik, men helt säkert är att jag skulle ha velat ge dem en mer positiv bild.
Ta det här med kongresskorten som de får från mässarrangören. De är som gamla turistkort (om ni nu minns dem), spärrvakten eller busschauffören stämplar dem vid första resan och sedan gäller de i 24 eller 48 timmar. Med SL:s nuvarande regler innebär det att jag var tvungen att titta på varenda kort för att se efter så att kortet fortfarande var giltigt och sedan släppa igenom resenären. Den processen tar några sekunder, samtidigt som en del behöver köpa biljett eller leta rätt på ett nytt kongresskort, vilket tar ännu betydligt längre tid. Ponera att det samtidigt kommer in en ny resenär i lokalen ungefär vart femte sekund så förstår ni ungefär hur väl systemet fungerar.
Så vad ska man göra? Ge Älvsjömässan en ombudsmaskin och låt dem tillverka kongresskort med magnetremsor. Det skulle lösa otroligt mycket av problemen.
Nästa sak man kan förundras över är hur enspråkig informationen i Stockholm är. Hur många av de besökande kardiologerna kunde svenska? Inte många. Alltså är stationsvärden den enda användbara källan till information. Jag talar acceptabel engelska (har trots allt översatt några romaner från språket) och med en del ord på andra språk i vokabulären kan jag allt som oftast förstå och göra mig förstådd. Men man kan inte räkna med att alla spärrvakter ska kunna det.
Om man för ett ögonblick jämför SL:s nät med tunnelbanan i Rom slås man av hur mycket enklare det är att ta sig fram på ett främmande språk i den staden. Inte för att befolkningen talar bättre engelska (det gör de inte) eller franska (det gör de förmodligen), utan för att skyltar och automater är flerspråkiga. Det borde de vara i Stockholm också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar