Drömmen om Stockholm

–Tidigare har vi utgått från att det är arbetstillfällen som driver människor att flytta hit. Men nu ser vi i allt högre grad att det är utbud och livsstil som får folk att flytta till storstaden – och med människorna följer jobben, säger Jonathan Metzger, projektledare för en ny rapport från landstingets regionplane- och trafikkontor, rapporterar Svenska Dagbladet.

Det som förvånar med utredarens uttalande är inte insikten om att det är "utbud och livsstil" som lockar människor att flytta till storstäderna idag, utan det faktum att det verkar vara en nyhet. Men även om det skulle vara en nyhet för stadsplanerare så tror jag inte att det är någon ny företeelse. Tvärtom har stadens lockelse alltid varit större än bara längtan efter pengar. Ekonomiska incitament i all ära, men vi människor är och har alltid varit mer än så. Staden symboliserar möjligheter på alla livets plan, inte bara det ekonomiska, och det tror jag att man skulle upptäcka även om man studerade motiven bakom inflyttningen till Stockholm under såväl 1800-tal och 1900-tal som i våra dagar. Kanske borde man läsa om "Mina drömmars stad" för att se vilka motiv som Per Anders Fogelström lägger i sina huvudpersoners hjärtan.

Samtidigt kan jag rygga tillbaka inför uttalanden som "Stockholm har hittat något som är intressant, som i hög grad rör sig runt Götgatan. Där finns en stark identitet, en livsstil och en kultur som till exempel har blivit en bra grogrund för internationellt gångbara företag som jeansföretaget Cheap Monday." Ny-söderromantiken, kultur- och medieelitens hyllning till sig själva och sin livsstil, känns lite unket navelskådande. Så unika är ni faktiskt inte. Och även om jag förmodligen mer än många andra ser problemen med social segregation är det inte problemet att "de kreativa, kulturskapande med mindre medel får flytta längre ut".

Gentrifikation (som det med ett fint ord kallas när tidigare lågstatusområden successivt får allt mer välbärgad befolkning) är i sig inget problem. Om folk som jobbar inom kultur och media nu flyttar till Liljeholmen, Aspudden eller Midsommarkransen så är det inget skäl att låta alarmklockorna ljuda. De hade ju hur som helst knappt hunnit rota sig sedan de ersatte den fattigare arbetarklassen som flyttade till Farsta, Bagarmossen eller mitt kära Skogås. Det är en process som hela tiden pågår i en naturligt växande, pulserande storstad - och betydligt mer påtagligt i städer som London eller New York.

Nej, som jag ser det är gentrifikationsproblematiken i Stockholm snarast den motsatta: Att det finns så få områden som på ett naturligt sätt skulle kunna omvandlas. De miljonprogramsförorter som vi mindre bemedlade flyttade ut till är i alldeles för liten utsträckning byggda som en del av staden. Varken arkitektur eller stadsplanering uppmuntrar till den urbana livsstil som eftertraktas när folk flyttar till områden som håller på att förvandlas. Visst finns det vissa områden utanför tullarna som har lite stadskänsla, till exempel i Solna och Sundbyberg, men få skulle idag se Flemingsberg som ett fullt acceptabelt alternativ när man egentligen skulle vilja bo på Södermalm.

Samtidigt pågår ett stort antal byggprojekt runt om i staden - förtätningar som skapar just en större stadsmässighet. Och kanske betyder det att vi om några decennier har kunnat bygga bort innerstadens gränser, så att folk ska kunna bosätta sig någon mil ifrån Centralen och ändå känna att de verkligen bor i Stockholm, det riktiga Stockholm. Jag har nu i höst promenerat runt i de nybyggda kvarteren vid Kvarnbergsplan i Huddinge och njutit av den stadslika känslan, men det krävs förstås mycket mer av den varan för att det verkligen ska kännas som att man bor i staden när man bor i Huddinge. Och innerstadens känsla av urbanitet kommer vi nog inte att uppnå under min livstid. Men vi får ändå inte glömma att det samhälle vi skapar måste utgå från drömmen om Stockholm.