När man så här på Internationella Kvinnodagen funderar på kvinnors ställning i vårt land och vår värld, så finns det utan tvivel mer alarmerande förhållanden att ta itu med än fördelningen av VD-poster i svenska börsbolag. Men det faktum att det i Sverige sammanlagt bara funnits 32 kvinnliga börs-VD:ar under de senaste 100 åren, säger något om den kultur som finns inom svenskt affärsliv. Att det idag finns 15 börs-VD:ar som heter Johan, 13 som heter Anders, 12 Per, 11 Peter och Jan, och 8 Fredrik och Lars, samtidigt som bara 8 är kvinnor visar att det land som ibland framställer sig som världens mest jämställda egentligen inte har kommit så långt.
Men problemet är nog större än bara synen på män och kvinnor, även om den frågan ju är stor nog. Jag har ingenting emot Johan, Anders, Per och Peter, men jag är rädd att vi har en kultur där den som avviker från mönstret systematiskt väljs bort, inte av motvilja utan av rädsla. Står valet mellan en medelålders svensk man med strömlinjeformade intressen och nätverk och den som på ett eller annat sätt avviker från normen, då väljer man "det säkra" alternativet.
Det ger många Johan på börs-VD-posterna, men det ger också ett svårbrutet utanförskap i stora grupper i samhället. Och jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivareavgifter för olika grupper i all ära, men det är först när vi kan bryta denna rädslans kultur som vi på allvar kan bryta det underutnyttjande av kompetens som systematiskt sker i vårt land och den utslagning och det utanförskap som blir en direkt konsekvens av detta.
Verklig jämställdhet kan aldrig bygga på kvotering. Verklig jämställdhet måste handla om att se människan och ge henne möjligheten att utvecklas. Utifrån den hon är och den hon vill bli, utan glastak och rädslans kultur som håller henne tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar