Hur ser framtiden ut för de statligt ägda företagen? Den frågan är ett kärt stridsämne bland våra ledande politiker och nu har debatten blommat upp igen. Centern har tagit upp frågan om Vattenfalls framtid, något som för övrigt även Mats Odell (kd) diskuterade för några månader sedan. Moderaterna har angett ett belopp för hur mycket man tycker att det är lämpligt att sälja för, 100 miljarder kronor. Socialdemokraterna är förstås upprörda.
Om vi börjar med beloppet som Anders Borg nämnde så kan det tyckas som en enorm summa, men när man räknar lite grann så finner man snabbt att det motsvarar ungefär tvåtredjedelar av statens innehav i TeliaSonera och Nordea. Ett par strukturaffärer på börsen och man har med råge överskridit det. Skulle de dåliga tider för bolagsaffärer som rått under finanskrisen återkomma (till exempel till följd av en kollaps i Sydeuropa) finns det ingen anledning att sälja någonting. Staten ska göra goda affärer, det är utgångspunkten för försäljningar av statliga bolag. Att ange ett belopp för hur mycket man vill sälja för känns då fullständigt onödigt.
Däremot finns det anledning att diskutera vilka innehav som är att betrakta som strategiska och alltså ska behållas under överskådlig framtid och vilka som kan säljas ifall de ekonomiska förutsättningarna är de rätta. TeliaSonera och Nordea har redan diskuterats. Det finns egentligen ingen anledning för staten att äga stora poster i börsnoterade jättar på konkurrensutsatta marknader och det är förvånande att inställningen från Socialdemokraterna är så njugg till detta. En försäljning av SAS tycks de flesta däremot vara överens om, och vi är nog många som också är överens om att det var väldigt olyckligt att den svenska regeringen - där väl Sahlin, Östros och Baylan alla var ministrar på den tiden? - stoppade försäljningsplanerna för många år sedan när både de danska och norska regeringarna ville sälja bolaget. Där förlorade nog de svenska skattebetalarna miljardbelopp!
Därutöver finns det en del helägda statliga bolag som gott kunde säljas om priset var det rätta. SBAB finns redan på statens försäljningslista och till exempel Lernia tycker jag borde göra det, inte minst med tanke på hur heta utbildningsföretag verkar vara bland investerarna. Om några år borde Apoteket AB kunna höra till kategorin också, och det går säkerligen att räkna upp ett antal andra exempel också. Staten ska reglera och övervaka konkurrensutsatta marknader, inte vara en kommersiell aktör på dem, det är en bra grundregel. Det finns ingen anledning att tro att staten skulle vara bättre på att driva bilfabriker än General Motors.
I andra fall kan det vara aktuellt att sälja delar av bolag. Precis som Sveaskog nu under Göran Perssons översyn sålt stora skogsinnehav som inte har bedömts vara av strategiskt värde, skulle Vattenfall utan vidare kunna sälja en hel del av sina tillgångar utanför landets gränser. Jag kan personligen inte se någon poäng i att Vattenfall riskerar sina svenska vattenkraftstillgångar genom att driva kärnkraftverk i Tyskland, något som visat sig vara risky business. Brunkolsinnehaven i Polen och Tyskland kan också diskuteras. Det är förstås frestande även för ledare för statliga företag att agera imperiebyggare i främmande land, men inte sällan är det faktiskt nyttigt för skomakaren att förbli vid sin läst (och kanske ännu nyttigare för oss som äger skomakarens verkstad...)
Även om Socialdemokraterna med stöd av - får vi förmoda - vänsterorienterade journalister envist använder begreppet "utförsäljningar" har staten definitivt inte reat ut sina tillgångar. När Ibrahim Baylan (s) försöker smutskasta regeringen och inte minst Mats Odell (kd) gör han det mot bättre vetande. Staten och de svenska skattebetalarna har tjänat enorma pengar på minskade ränteutgifter på grund av de lyckade försäljningarna av statliga bolag som Vin & Sprit och Vasakronan, långt mer än man tidigare fick in genom utdelningar från bolagen. Det finns ingen anledning att inte fortsätta med den framgångsrika politiken även under nästa mandatperiod. Om man nu inte egentligen är emot privat ägande och vill att staten ska äga produktionsmedlen, men det finns väl ingen som på fullt allvar är inne på den linjen efter kommunismens fall för mer än tjugo år sedan?
Läs även: Edvin Alam, Tokmoderaten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar