Mona Sahlin kan inte ha det lätt, kan man konstatera efter partiledarutfrågningen av Lars Ohly. Jag antar att en tanke med skapandet av det rödgröna regeringsalternativet var att försöka ge ett samlat alternativ till Alliansen för att appellera till rörliga mittenväljare - men Lars Ohly bidrar knappast till att någon som funderar på vilket regeringsalternativ som är bäst går vänsterut.
Det handlar inte om Lars Ohlys person. Han verkar vara en hyvens och trevlig kille. Det handlar om hans åsikter. I partiledarutfrågningen hann han med att förespråka tvångsdelad föräldraförsäkring, avskaffade betyg, sänkta straff för våldsbrottslingar, nej till friskolor, en återinförd förmögenhetsskatt, höjd arbetsgivareavgift för unga och krav på att USA ska stänga sina baser utomlands. Att han inte tyckte att kostnaden 270 miljarder kronor för att införa sextimmarsdag lät så mycket visar också på hans bristande verklighetsförankring.
Den enda förnyelse som skett i Vänsterpartiet under Ohlys ledning är väl att deras partiledare slutat kalla sig kommunist. Frågan är varför en person som står och väljer mellan blocken skulle välja de rödgröna och riskera att få en regering med Ohlys vänsterpartister på tunga poster. Tänk er Lars Ohly som finansminister! Eller kanske utrikesminister? Utbildningsminister? Eller socialminister?
Tanken får inte bara mig att rysa. Jag träffar dagligen väljare som säger samma sak. Den dag då Mona Sahlin bjöd in Vänsterpartiet i sin motallians var den dag då realistiska mitten-vänsterväljare som söker en ansvarsfull politik började fly tillbaka till Alliansen. Efter dagens insats tror jag att ännu fler inser att Sverige behöver en mandatperiod till med regeringen Reinfeldt. Det tackar jag förstås för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar